Marie trollband gästerna

I ett fullsatt Evas kapell fick gästerna ett varmt och unikt föredrag av skådespelerskan Mari Göranzon där livets stora, och viktiga, frågor beaktades. Marie Göranzon utbildades 1964-1967 vid Dramatens elevskola och tillhörde därefter Dramatens ensemble under många år.

Berättarkvällen skulle handla om anekdoter om teater, kultur, sanningar, konst och privat och huvudpersonen Marie Göranzon kommenterar raskt till Emil Qvarnström, vd på stiftsgården och kvällens moderator;
– Jag sitter bara här och svarar på frågorna, vi får se vad du kommer med.

Scen- och teaterliv, för frihet och strid, vilken sida har dominerat för dig?
– Strid, jag strider jämnt, för mig själv för människor som har det svårt, för kollegor, för sanningen. Jag kan inte låta bli att säga vad jag tycker men jag försöker att inte såra någon. 

– Tänk dig en teater som ett samhälle. Där finns allt och alla. Jag kommer från Dramaten och det är en enorm hieraki. Man sa att det var under Bergmans tid, men han var den mest demokratiska teaterchefen. Han fick dit alla barn, höjde vår löner, han älskade ju kvinnor det vet ni, och han gjorde väldigt mycket, det pratar man aldrig om i dag. Han var inte bara ett geni utan en väldigt bra människa. Han värnade framför allt om barnen.

Fantasilöst samhälle är ett farligt samhälle, vad menar Marie med det?
– Har man inte fantasi att inte förstå människor och främst barn och då blir samhället fantasilöst, vad ska man göra med alla de här små pojkarna och flickorna som hamnar på glid. De kan ju inte bara sitta i sammanträden hela dagarna. Någonting måste göras i tidig ålder. Här kan man få in dem till teatern. Gör man det så kommer de att känna att de är värda någonting. Jag är värd någonting, det borde man satsa på. Jag borde blivit politiker hör jag, skrattar Marie.

Har du någongång stått på scenen och tänkt nu vill jag gå av?
– Ja, ett flertal gånger. Men det gör man inte. När jag går in på en scen går jag in för jag har en roll att spela. Men jag har också en medspelare, hur mår den personen? Sedan har jag tredje rollen; publiken, den fjärde rollen är svårast och det handlar om mig själv. Jag kan inte hindra mig att tänka i mina egna tankar. Mitt i en monolog kan jag tänka på något privat. Vi har de här rollerna att fajtas mot. Ibland går det för långt och då känner man att man svajar. Då får man ta tag proffset i sig och fortsätta. 

En roll som utmanat dig mest?
– Ja, det kan jag berätta: nykläckta Persbrandt, Flink och mina kvinnliga chefsroller.

Hur gör man en roll som inte är som dig själv?
– Använder min fantasi och man måste kunna föreställa sig in i olika roller.

Hjälper unga in i branschen, hur känner du att du kan ge tillbaka?
– Jag har blivit tillfrågad några gånger och i en ensemblen kan det finnas unga människor som vill ha hjälp och vad jag kan hjälpa dem med är teknik. Nuförtiden så har vi något som heter talspråk och det behärskar alla barn och satsdelar lär man sig i skolan. I tv och radio har man ingen som lär dem längre, det märker man tydligt.

Vad är kultur och varför behöver vi det?
– Jag tycker att det är avkoppling och zonen av frihet. Jag vet att teater, musiken, konsten, måleri och böckerna hjälper människor. Man behöver inte vara en dålig flicka i Paris men man kan läsa om det. Det är tyvärr att det är för dyrt att gå på teatern i dag. Man bryr sig inte om kulturen och teatern i dag, kommenterar Marie och nämner något kring nutida kulturminister som inte vet var teatrarna är belägna i Stockholm. Ska man skratta i Sverige får man betala över tusen kronor, så passa på att skratta ikväll. Mer kultur för billigare peng. Jag älskar att åka ut på turné, det har varit jättekul att få möta en annan publik.

Berättarkvällen följdes av Maries livslektioner, lärdom, tankar, familjen, tragedier, tacksamhet, meningen med livet, åsiktskorridorer, vad som berikar livet, fantasilösa samhället, kärlek på och utanför scenen…