Martina bloggar om att älska sig själv…

Det är en fantastiskt varm sommar. Kanske den varmaste någonsin i svensk historia. Det är en sån sommar då sjöarna nästan är för varma, i mitt tycke. Men vissa andra tycker att det äntligen är badbart och till och med de största badkrukorna i min närhet har badat, och tyckt det varit skönt.

Men alla är inte bekväma med att kasta av sig kläderna och slänga sig i vattnet. Detta inlägg är till just dig.

Jag tittade på bilder för ett tag sen, bilder tagna strax innan jag blev gravid med vårt första barn. Jag såg bilden och tänkte att jag önskade att jag var lika smal nu som då. Men jag minns också att jag där och då inte alls kände så. Jag har i perioder burit på ett antal kilon för mycket. Och jag har i perioder varit mer eller mindre vältränad (det där är en definitionsfråga, jämför jag med andra har jag nog aldrig varit särskilt vältränad. Men om jag jämför med mig själv, som ju är vad man ska, så har jag i varje fall varit mer eller mindre vältränad, i perioder..).

Jag kan dock inte minnas att jag någonsin känt mig totalt avslappnad och nöjd i mig själv på stranden. (Med en parentes för när jag varit tydligt gravid. Då har jag varit jättestolt och glad i min mage). Som barn gjorde jag säkert det, men jag minns inte det nu.

Från tonåren och uppåt har det alltid varit något som jag inte varit nöjd med. Alltid varit något jag vill dölja. Och är det inte knäppt så säg?! Barn, oavsett hur de ser ut, ska aldrig skämmas för att visa sina kroppar. Barn ska älska att kasta sig i vattnet. Älska sina fina badkläder och vilja bada med sina vänner. Oavsett om de är taniga, någonstans mittemellan eller rent av lite överviktiga. Barn är barn.

Och det gör mig uppriktigt ledsen när jag hör talas om barn och tonåringar som skäms för hur de ser ut. Skäms så mycket att de inte, denna tropiskt varma sommar, ens vill bada för att andra kan se dem. Det gör mig både ledsen och arg. Arg för att samhället verkligen trycker på oss hur vi SKA se ut. Vad som är norm enligt media, är inte särskilt realistiskt med hur helt vanliga människor faktiskt ser ut.

Det finns så många anledningar till att man släpar på ett par kilon extra. Kanske har man en sjukdom som gör att ämnesomsättningen inte är helt hundra. Kanske äter man medicin som hjälper till att öka aptiten eller binder vätska. Kanske mår man inte så bra och äter för tröst. Äter för trygghet.

Mat är något som alla kan relatera till. Mat är något välkänt, något som alltid kommer vara en del av livet. Händer det något som gör att livet känns tyngre, är maten en trygg plattform att landa på. För någon som aldrig tröstätit kan det kanske låta vansinnigt. Men mat eller sötsaker kan vara enda anledningen att hålla näsan över vattenytan. Och då får det vara så.

Man kan också bära några fler kilon än önskat av helt andra anledningar. Vissa har anlag för att lättare gå upp i vikt, andra har motsatt problem. Och ibland har man hamnat i en ond spiral som man inte kan ta sig ur. Man mår dåligt för hur man ser ut, tröstäter och blir ännu större, mår ännu sämre och det blir bara värre.

Poängen är att man har ingen aning. Man kan inte ta för givet att alla människor som inte ser ut som normen, har valt att göra det. Man kan inte ta för givet att den personen är lat och aldrig rör på sig. Man kan inte ta för givet att personen i fråga inte har en aning om hur man äter hälsosamt. Med största sannolikhet har personen både kunskap och motionerar.

Något jag i varje fall vågar vara helt säker på, det är att vi med några kilon extra är fullt medvetna om dem. Vi ser dem varje dag i spegeln och har stenkoll på var magen putar som mest. Det är ingenting som någon annan behöver upplysa oss om. Och i ärlighetens namn, det är inget som någon annan behöver bry sig om. OM man vill ha tips och råd och hjälp, då ber man om det. Jag lovar. Och vågar man inte be någon man känner, så är trots allt google en trogen källa till kunskap.

Ett litet ord, en kort mening, (säkerligen av välmening) kan riva ner ett helt självförtroende. Jag förstår att det inte är så ni menar när ni säger det. Men ibland blir det tokigt för att man inte tänker sig för. Troligtvis kämpar den du möter lika mycket som jag med att försöka lära sig älska och omfamna den kropp som är.

Jag är inte nöjd med hur jag ser ut, men min kropp har faktiskt burit tre barn. Det är rätt coolt tycker jag. Tre barn, en massa glass, mat och annat gott. Min kropp har levt. Egentligen kanske lite för lite. Men jag håller på att försöka älska den kropp jag har.

Det betyder inte att jag anser att den är hälsosam.

Det betyder att jag här och nu, kan stå i bikini på stranden.

Det betyder att jag här och nu vågar klä mig i de kläder jag tycker om.

Det betyder att jag struntar i om jag här och nu inte kan ha de där snygga jeansen i garderoben, men omfamnar den kropp jag just nu äger.

Det betyder framför allt inte att jag inte försöker ändra mina vanor.

Det betyder inte att jag inte försöker gå ner i vikt och bli mer hälsosam.

Det betyder inte att jag gör det heller för den delen.

Huruvida jag försöker eller inte försöker, det är ju bara min angelägenhet. Kanske finns inte den orken och tiden just nu att ta tag i projektet. Men det känns ju lite sorgligt om man ska vänta tills man når sina mål med att älska sig själv och den kropp Gud skapade till oss alla.

 Så detta är till dig, som tycker att du är för tjock för att bada på en offentlig badplats. Med största sannolikhet så sitter där på stranden ett antal till som också har nojor över sina kroppar. Med största sannolikhet så sitter där fler som inte älskar den kropp de blivit tilldelade.

Med rätt mycket övertygelse vill jag trots allt påstå att där också sitter andra som önskar att de såg ut precis som den med alla nojor. För det är ju ändå så, vi är alla nöjda med något. Och vi önskar alla att vi var annorlunda i vissa avseenden.

Men jag vill ändå skicka med en stor önskan: Älska den kropp du har. Även om den är större än du önskar, mindre än du önskar, för kort eller för lång. Älska dina bristningar, ärr, tjocka tår och håriga ben. Älska dig själv och allt du är. För om du själv kan älska dig, så kan andra det med. Om du mår bra inuti, kommer du tillslut må bra utanpå också.

Jag är kanske inte snyggast i min bikini, men denna sommaren har jag fått lägga den känslan åt sidan. För annars går jag under i värmeslag. Och det är ju faktiskt ett utmärkt tillfälle att samtidigt lära mig älska mig själv och allt det jag är.

Vi kan väl kämpa på tillsammans? Jag tror nämligen att hur viktigt för hälsan det än må vara att väga rätt. Så är det ännu farligare för hälsan att tänka fel. Tankens kraft och det vi tutar i oss själva är väldigt starkt. Så istället för att tänka att man måste se ut på ett visst sätt för att få gå till stranden. Tänk strandkropp ur aspekten ta sin kropp till stranden, snarare än att det måste vara på ett visst sätt.

Nu blev det visst bra mycket längre än vanligt. Men ibland så rullar orden på och vissa tankar är dumt att hejda för mycket. Och ett litet sista tips, köp snygga badkläder. För då vill man ju om inte annat visa upp dem. Jag har tillexempel en blå bikini med vita prickar som jag tycker hemskt mycket om. Och även om jag inte älskar bikinikroppen jag har, ännu, så älskar jag den där bikinin och känner mig ändå rätt snygg i den åtminstone.

//Martina