Martinas blogg: 2018, ett smått galet år

Så sitter jag då här, året är nästan slut och det börjar bli dags att sammanfatta det. Om jag inte räknat fel så är detta mitt 45:e blogginlägg här på Skillingaryd.nu/Värnamo.nu. Och jag tänkte jag skulle göra det från tre ord. Det första ordet som dyker upp är kamp. Det andra är lättnad. Och det tredje är revansch. Och utöver det en himla massa barnbärande i sjal och bärsele samt brödbak så det sprutar ur öronen.

Man skulle ju kunna tänka sig annars, att det första man kommer att tänka på är att detta är året som vi saknat regering, det varmaste året på hundratals år och året då nobelpriset i litteratur inte blev. Men det som varit stora händelser i Sverige är så många andra duktiga på att sammanfatta. Så jag kommer skriva den här nyårskrönikan helt ur mig själv och det som hänt i just mitt liv.

*

Jag har spenderat året som föräldraledig. När året började var vår lilla tös inte ens en månad gammal och nu är hon 1 år, och springer och går i full fart. Året har givetvis präglats av hennes alla framsteg. Och kanske framför allt av känslan att jag faktiskt trivs med att vara föräldraledig. Det tredje ordet var revansch. Och det är just det jag tänker på. Att jag äntligen fick uppleva en föräldraledighet så där mysig och härlig som man hört så många andra ha. Jag har ju berättat i tidigare inlägg om förlossningsdepression och smärta som kommit efter de två andra barnen. Så det var så himla härligt att detta året faktiskt inte alls känna av den delen.

*

Jag skrev att det första jag tänkte på var kamp. Och det kan ju låta märkligt. Kamp, att få kämpa för sina och framför allt barnens rättigheter. Det har varit tur på så vis att jag varit föräldraledig och haft tiden och orken. Jag har ju berättat om detta lite grann tidigare med. Att vi varit på BUP. Vet inte om jag berättat om resultatet. Men vi väntar numera på utredning för två av tre barn. Och det var så himla befriande och skönt (aka andra ordet, lättnad) att få bekräftat att någon annan sett det som vi också sett och känt ända sen de var små.

Men tyvärr i dagens samhälle så är okunskapen ofta ganska stor och istället för att se att barnen har svårigheter har man tänkt att det är vi som föräldrar som inte kan uppfostra. Och just den känslan i att äntligen efter många år få bekräftat att vi inte alls varit ute och cyklat. Den lättnaden, den går inte beskriva om man själv inte varit där. När jag fick veta att vår dotter också placerats i kö för utredning blev jag så lättad att jag grät hela vägen hem. Det var så klart också en sorg att man vet att även hon ska behöva kämpa lite extra mycket genom livet. Men framför allt en seger i att äntligen fått bekräftelse.

Nu har ju inte utredningarna gjorts, så vi vet ju faktiskt inte om vi har rätt eller ej. Men jag tänker att hade det varit helt ogrundat så hade vi faktiskt inte fått någon utredning. Nu gäller det bara att få på pränt vad deras styrkor och svagheter är och få veta vad vi behöver stötta upp på för områden. För det är ju det, det handlar om. En utredning, en diagnos ses av vissa som en stämpel. Men det är ju inte det, det är ju en förklaring. En liten glimt till en dörr, så vi ska kunna förstå barnen bättre. Och så vi vet vad för rättigheter och behov som våra älskade ungar faktiskt har.

*

I övrigt har året bestått av en massa sjukdomar. Både i början på året och framförallt nu denna helt galna höst. Jag (och säkerligen min arbetsplats med) är så tacksam över att jag varit föräldraledig så jag inte behövt vabba i tid och otid. Två månader utan att hela familjen tillsammans blivit friska samtidigt. Det är enormt frustrerande och jobbigt. Men vi hoppas att nästa år blir bättre.

Hoppas att nästa år inte alls innehåller samma stora kämpande. Utan att det snarare handlar om att skörda kampen i utredningarna och få allt på pränt. Jag ser fram emot 2019. Har så mycket tankar och planer och jag hoppas att det ska bli som jag tänker. Jag hoppas att sommaren inte blir riktigt lika varm som den som var. Jag hoppas att vi snart får en regering och framförallt en statsminister. Jag hoppa att oron som i många avseenden funnits under detta år, ska vara mindre och hanterbar.

Men framför allt så hoppas jag på ett bra år. Jag ger av princip inga löften, för jag gillar inte att bryta löften. Men jag sätter mål. Mål för det nya året som jag givetvis försöker uppnå, men som inte heller är lika illa om det inte blir av. Förra årets mål var att inte ge mig, utan verkligen kämpa för barnens rätt till utredning. Och det målet höll jag ju.

*

Målet för 2019 är att vara snäll mot mig själv. Inte gå in i väggen är ett stort mål, och det har jag redan jobbat på ett tag nu, så jag har tjuvstartat lite kan man säga. Det blir lätt så när man kämpar med en massa saker, att man glömmer bort sig själv lite. Men det är en del av målet. Att inte glömma mig själv. Sen har jag en del andra mål som jag inte väljer att dela med mig av i offentligheten.

Hur brukar du göra? Har du nyårslöften, nyårsmål eller ingenting?

Gott nytt år!

//Martina