Martinas blogg: Brinnande träd och brännande axel

Utan min spikmatta skulle livet vara betydligt jobbigare att leva

Jag hade just blivit tvåbarnsmamma och hela kroppen värkte. Det brände i huden och smärtan var konstant. Fingrarna domnade och armarna likaså. Smärta och domningar hade jag haft tillochfrån sen tonåren. Men aldrig på det här viset. Jag gick till vårdcentralen och fick veta att det var helt normalt. Jag fick panik, för inuti mig så visste jag att det inte alls var normalt. Jag har alltid varit ganska medveten om min kropp och dess begränsningar och detta visste jag, det hörde inte till det normala.

Men jag gav inte upp så lätt. Jag efterforskade och jag bytte vårdcentral. Där fick jag en fantastisk läkare som bekräftade min smärta och bekräftade att det inte var så det var meningen att det skulle vara. Tack och lov för det. Bara känslan i att få bekräftelsen ifrån läkaren gjorde att jag mådde bättre. Inte hade jag mindre ont, men jag hade åtminstone hittat någon som ville hjälpa mig. Han sa en sak jag aldrig glömmer ”Målet är inte att du ska bli helt smärtfri, för det kommer du inte bli. Men målet är att du bara ska ha ont ibland. Som det var förut. Det tror jag att vi ska kunna lyckas med.”

Han tillkallade ett litet team bestående av en arbetsterapeut, en sjukgymnast, en psykolog och han själv. Alla gjorde varsin bedömning inom respektive profession och tillslut hade de en diagnos. Myofasciellt smärtsyndrom. En sjukdom som inte går över. Men med facit i hand, vet jag att åtminstone jag själv, kan må betydligt bättre än jag gjorde då.

Brinnande höstträd är bland det bästa jag vet

En tuff resa startade. Mediciner av olika slag. Jag fick testa mig fram och som mest åt jag 10 tabletter om dagen. Men det viktigaste jag fick göra var att börja träna med sjukgymnasten. Jag gick en gång i veckan till rehabgymmet på vårdcentralen och för varje vecka gick det lite bättre. Utan medicinen hade det aldrig gått. Men tack vare medicinen kunde jag sakta men säkert få igång min kropp igen. Jag fick börja på basgympa och där tränade man i grupp efter sin egen förmåga och efter sina förutsättningar. Jag var även hos arbetsterapeut och fick paraffinbad till händerna som hjälpte smärtlindra och tillexempel minnesövningar då även minnet får sig en törn när kroppen värker.

Jag började röra på mig mer igen och det hjälpte. Mina nerver var och är väl fortfarande knas med. Jag kände smärta av sådant som inte skulle göra ont. En smekning över armen, upplevdes obehagligt och smärtsamt. Nervsystemet hade glömt bort hur signalerna skulle skickas. Och det var det som träningen hjälpte till med. Rörelsen och träningen fick, på något sätt jag inte riktigt minns teknikaliteterna bakom, nerverna att tänka om.

Vi skaffade hund och det var nog lösningen på många problem. Efter ett halvår lite drygt med honom vid min sida kunde jag nämligen sluta med mina mediciner. Från att ha ätit massor varje dag till att bara äta vid behov. Förut hade jag ont dagligen och lite mindre ont någon dag då och då. Nu är det precis tvärtom. För det mesta har jag inte ont. Men så kommer det dagar då smärtan gör sig påmind. Oftast om det är en infektion i kroppen eller något annat som gör att jag är ur balans.

Fram tills att vårt tredje barn kom har jag mått ganska så bra, vad gäller smärtan. (Bortsett från graviditeten som inte följde några regler och lagar över hur jag borde må). Men det tog inte många dagar från att hon var född innan jag började känna att det brann i axeln igen. Så jag tog kontakt med min läkare och jag påbörjade medicineringen igen. Dock på en betydligt lägre dos än innan. Och det hjälpte.

Jag har klarat mig bra på att bara äta lite medicin. Dock har jag märkt skillnaden om jag låtit bli. För jag är lite glömsk och glömmer att ta medicinen. Troligtvis för att jag vet att jag inte dör om jag hoppar över. Hade det varit på liv och död hade jag förhoppningsvis varit mer noga. (Ni behöver inte oroa er, jag har stenkoll på vårdtagarnas mediciner och kanske borde jag signera att jag tagit mina egna med så kanske det blev lite ordning och reda). Och nu i veckan är ett sådant tillfälle. Jag har slarvat igen och idag brinner min axel och smärtan gör mig illamående. Då är det spikmatta och muskelavslappnande som gäller. Och förhoppningsvis kommer det bli bättre igen.

Just nu när temperaturerna ändras igen så ställer det till det för mig. Och hormonerna som ändras i att jag inte ammar så mycket längre påverkar troligtvis också. Allt hör ju ihop. Men tack och lov så vet jag att om jag bara tar medicinen är det ingen fara. Och jag vet att jag inte kan förvärra smärtan genom att röra mig. Snarare tvärtom. Jag glömmer nog aldrig den dagen för några år sedan när jag knappt tog mig ur sängen. Men av någon anledning fick för mig att ta en långrunda med ungar och hund. Sagt och gjort, vi for till store mosse och jag tvingade runt 3-4 åringarna 5 km. Och faktiskt, efteråt hade jag inte ont alls.

Det värsta när smärtskovet härjar är dock att jag blir så himla trött. Så det blir ändå inte som jag tänkt mig. Men jag bär på en stor tacksamhet ändå. För även om jag såklart önskar att jag vore helt frisk. Så vet jag att jag ju faktiskt tagit mig väldigt långt. Och jag vet att jag klarar av att arbeta med det jag vill utan problem. Jag vet att jag måste begränsa mina åtaganden i perioder. Och jag försöker ha stenkoll på var spikmattan, vetekudden och linimentet finns. För då vet jag att jag tar mig igenom det. Framförallt är vetskapen om varför det gör ont och vetskapen i att jag vet att det går över det som räddar mig. Jag minns hur ledsen jag var när jag bara hade ont utan tendens till bättring. Då såg jag inget slut. Men nu vet jag att snart är jag nog fri från medicinen igen.

Även om höstens väderomställningar är skit för min kropp. Så är dem guld för mitt sinne. Jag älskar hösten. Älskar färgerna i träden. Det känns som de brinner och jag njuter av att fara genom landskapen. Särskilt som idag när solen strålar från blå himmel dessutom. Ljuvligt!*

//Martina