Martinas blogg: En längtan till vår

Fredag och dags att summera veckan. Imorse när vi åt frukost sken solen så underbart och himlen var klarblå. Kallt för all del och det gick åt ett antal drag med skrapan på rutorna innan man kom hemifrån. Men så galet vackert.

Jag har spenderat dagen tillsammans med Felicia och ett 50-tal kyrkorådsledamöter på Tallnäs. Denna gången kunde vi vara med hela och har hunnit med både utbildning, frukost, lunch och eftermiddagsfika. Om det är något man vet med säkerhet när kyrkans värld ska hålla kurser så är det att man inte behöver oroa sig för att bli utan kaffe. En klar förmån.

Min lilla tös fick så mycket beröm för att hon har varit så lugn hela dagen. Och det har hon. Hon har hängt på magen i sin sjal och trivts gott med att titta på folk och till mestadels sova. Den där lilla ljuva damen är dock som vanligt vid de sena kvällarna helt bortblåst. Kanske är det för tyst när de stora syskonen väl somnat. Men alla skrik hon lät bli under dagen måste ju komma ut tillslut de med antar jag. Just nu är det dock pappan i huset som får försöka trösta och söva.

När jag gick längs gångvägarna på Tallnäs tittade jag upp mot Svenska kyrkans flagga som vaggade i vinden. Solen sken på den och den blå himlen gjorde att den kom ännu mer till sin rätt. Jag tänkte genast att där har jag veckans bild på bloggen. Jag valde dock att gå in och ta eftermiddagskaffet innan jag fotograferade. Ett mycket dåligt beslut visade det sig. För tio minuter senare när vi var på väg tillbaka igen fanns ingen blå himmel kvar. Istället var himlen full av gråa snömoln och snön dalade ännu en gång nedåt marken.

Jag börjar bli trött på snön nu. Jag längtar efter vår. För även om det är vackert med snön. Så kommer inte riktigt känslan i att det är dags att börja med sådden av allt gott som ska växa och gro denna säsongen. Så när våren väl behagar komma får vi väl se, men jag tippar på att om vi väntar till dess blir det en bra sen skörd i år.

Lite roligt är det ju visserligen vad snön kan ställa till. Jag skrattade gott, eller ja nu ljuger jag, jag visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta när jag kom till familjecentralen i Vaggeryd i torsdags. Eftersom parkeringen är täckt av snö så ser man ju inte rutorna på parkeringen. Vilket innebär att besökarna skapar egna rader. När jag skulle parkera blev jag så glad åt att se en massa lediga platser. Det var bara det att det som normalt är två rader intill varandra plötsligt hade blivit tre. Tur att jag såg det dock så jag inte hade låst in nån stackare i mitten. Jag såg nämligen att nån annan hade oturen att stå mellan två. Vi får ju hoppas att de kom, och gick, samtidigt.

Dagens bilder togs för exakt ett år sedan. Då hade rabarberknopparna börjat spricka upp och krokusarna blommade. För ett år sedan, var det vår. Men för åtta år sedan låg snön lika tjock som nu, om inte tjockare. Det minns jag för det var då jag slutade att bara vara jag och övergick till ett vi. Men mer om det imorgon.

//Martina