Martinas blogg: Genom eld och vatten

I veckan var säsongens första minusmorgon och skrapning av bilen. Och jag som trodde det bara var september?!

Jag var nämligen en strålande mamma, ända tills jag fick barn. Jag tror visserligen att jag är en rätt så bra mamma nu också. Men samtidigt finns det så mycket jag trodde jag skulle hantera annorlunda.

Jag såg framför mig ett hav av tålamod. (Var fick jag ens en så befängd idé ifrån?!).  Men lika mycket tålamod som jag genom mitt yrkesliv haft och fått beröm för. Lika snabbt tar det slut, när det blir ännu en protesterande strid från något av barnen. Det är så mycket lättare att hålla tålamod med andras barn och patienter, för dem kan jag lämna när jag går hem från jobbet. Men barnen har jag ju ständig kärlek, oro och omsorg över. 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

I veckan kom ett brev hem ifrån BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). Jag har fått ett likadant en gång tidigare och precis lika lättad som jag kände mig nu, kände jag mig då. Jag har vägt fram och tillbaka om jag ska skriva om detta. Om jag ska ”outa” mina barn på det här sättet. Men samtidigt så är det en så stor del av mitt liv. Det är så mycket som snurrar omkring barnen och deras svårigheter (och styrkor!). Brevet var en kallelse för samtal och bedömning om eventuell utredning.

Vi misstänker starkt att båda våra stora kämpar har berikats inom npf-sektorn. (Npf= neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom tillexempel adhd och autism). Jag skriver berikats, för även om det är superjobbigt för både barnen och oss. Så är det också en massa styrkor som gör att de är så fantastiska på sina egna små vis.

Jag skriver att jag är lättad över ett brev från BUP. Och det om något ingick inte i mina förväntningar på att bli förälder. Men när man i så många år kämpat för att dels få förståelse, dels få gehör och framförallt kämpat för att barnen ska må så bra det bara går. Då är det så evinnerligt skönt att få bekräftelse och gehör ifrån den vårdinstans som troligast kommer kunna hjälpa till. Något jag lärt mig av denna resa är att lyssna på magkänslan. Vår magkänsla har hela tiden varit att det är något mer i våra barn. Och med tanke på vad vi står inför nu så har ju magkänslan inte varit helt ute och cyklat. Om du misstänker att det är något lite extra i ditt barn (eller dig själv) var inte rädd då för att söka hjälp. Det är så enormt vanligt och verkligen ingenting att skämmas över.

När jag såg framför mig filmkvällar i soffan med popcorn och gosiga barn. Så hade jag ingen aning om att de där gosiga barnen inte skulle klara av att sitta still och mysa. Jag hade ingen aning om att man såg filmen precis lika bra om man låg uppochner och hit och dit i soffan. Men det hävdar de att man gör.

När jag såg framför mig att bli mamma, så hade jag ingen aning om hur mycket oro en liten mamma kan känna. Hur många klumpar i magen man kan ha över rädslan i att barnen inte mår bra. Över oron över skolgång, kompisar och måendet. För ett barn som har svårt att koncentrera sig så är det ganska jobbigt att vara i skolan. Nu har vi en ofantlig tur i att ha en väldigt bra skola. Det är få elever i varje klass och fantastisk personal. Jag vågar inte ens tänka på hur det skulle varit om det hade varit lärare som inte förstår och kan se mina barn (och alla andras) för vem just de är och vad just de behöver. Men likväl oroar jag mig. Jag ser hur trötta de blir av all ansträngning för att kunna koncentrera sig i skolan.

Nu menar jag inte att de har svårt att hänga med. Nej, det är faktiskt en av styrkorna. De kan så otroligt mycket. Jag är så evinnerligt stolt över dem båda. De lär sig snabbt och hänger med. Och de kan en massa saker som de lärt sig på egen hand i vissa fall. Det är nämligen så, att youtube inte bara är av ondo. Man kan tillexempel nämligen lära sig både alfabetet och färger på engelska där.

I snålblåst och regn blev det premiär för tjocka vantar och halsduk. Nu är hösten sannerligen här.

Och visst är det väl så, att alla mammor (och pappor) oroar sig för sina barn. Det ingår nog i konceptet förälder. Men jag misstänker att vi alla oroar oss över olika saker. Och det är ganska svårt att förstå för gemene man hur det är att ha barn med lite extra allt. Jag har trots allt ändå arbetat med barn med ännu större svårigheter. Och jag hade trots det ingen aning. 

I veckan var det meningen att ett toppeninitiativ från kommunen skulle startat. Nämligen en samtalsgrupp för oss föräldrar till barn med och misstänkt npf. Tyvärr var vi alldeles för få som hade anmält oss, så det ligger på is. Om det är någon som läser som bor i Vaggeryds kommun, som också skulle vilja vara med. Så kan ni väl ringa kommunen? Jag är lite egoistisk i frågan, för jag blev så himla besviken över att det blev inställt. Jag tror nämligen att det är en enorm styrka att kunna få prata i grupp med andra föräldrar som förstår och delar liknande erfarenheter. Att känna att man inte är ensam och att veta att det finns fler som kämpar sig blåa för sina barn.

För så är det, jag skulle gå över eld och korsa ett världshav för mina barn och deras rätt till att få må bra. För mår barnen bra, då mår också vi bra. Precis som barnen mår bättre när föräldrarna mår bra. Därför är en dag som detta guld värt. Maken är ju pappaledig fredagar numera och jag är ledig just idag. För min fredagskväll flyttades till torsdagen. Så nu har vi flera timmar tillsammans med vår lilla höna innan de stora kommer hem. Timmar att tanka energi.

Just nu är maken ute och går med hunden och vår lilla fröken på ryggen. Jag kröp upp i soffan med en varm kopp te och skrev detta. Men nu ska jag nog ta och göra någon nytta medan energin fortfarande finns inuti mig.

//Martina