Martinas blogg: Tankar i trötthetsdimman

Fina målningar i Habo kyrka

Lördagen börjar närma sig sitt slut och det är dags för söndagen att ta vid. Dagen blev precis så intensiv som jag hade förväntat mig. Och jag var nog ungefär så trött som jag gissade att jag skulle vara.

I detta nu när jag skriver så sitter jag i nån slags tröttdimma. Spenderat den senaste timmen, åtminstone, med en ledsen tjej som inte vill somna. (Nu fick maken istället ta över). Själv vill jag inget hellre än just det. Man får nån slags övermänsklig autopilot när man är i småbarnsåldern. Man sover så lite men trots det går liksom dagarna runt. Absurt på sitt sätt. För rent rimligt borde man inte orka nånting. Vissa dagar gör man för all del inte det heller. Och det är faktiskt helt ok.

Idag började jag dagen på Tallnäs. Sist jag skulle på kurs på Tallnäs bröt jag fotleden. Det gick betydligt bättre idag. Alla armar och ben i behåll, och jag stressade desto mindre när jag gick på gångarna. Ett vinnande koncept helt klart. Hela 155 förtroendevalda kyrkorådsledamöter var där idag. Kul! Jag var ju dock tyvärr tvungen att avvika lagom till den goda lunchen plockades fram. Smakade lite på salladen och sneglade på maten. Men tiden fanns inte till.

Jag och Felicia körde istället upp till Habo där det blev kalas med massor av gott när lilla kusinen döptes. Så det gick ingen nöd på mig. Och Habo kyrka är verkligen en häftig kyrka. Så många målningar precis överallt. Man hade behövt gå omkring länge och väl för att kunna ta till sig en bråkdel. Har ni möjlighet att titta på den någon gång, så gör det.

Ikväll har jag sett mello för första gången i år. Jag orkar inte med alla dessa deltävlingarna, och jag orkade inte med röstningen heller. Vet inte om jag direkt gillade någon av låtarna så där jättemycket. Men de gamla schlagerklassikerna de kan jag. Är ju inte lastgammal med mina 31 men minns ändå själva grejen när Anders Berglund ledde orkestern och all musik var live i melodifestivalen. Då var det fest. Vågar inte googla hur länge sen man slutade med det, för då är väl risken att jag plötsligt känner mig lite gammal trots allt.

Jag kände mig förresten väldigt huslig igår och satte en deg som jag tänkte skulle kalljäsa och sen ge härliga nybakta frallor i morse. Det var dumt. Blev inte goda alls. Hade nog varit bättre om jag hade kört dem igår kväll. Annars gillar jag och baka bröd. Jag blir bättre och bättre hela tiden på det. Och det är så praktiskt med jäsdegar om man är lite irriterad av nån anledning. Man bakar nog nästan bäst bröd de gångerna man sätter degen lite sur. Blir liksom lite bättre knådat då.. Men det kanske bara är jag.

När jag växte upp bakade alltid mamma brödet. I varje fall minns jag det som så. Precis den känslan vill jag att mina barn ska ha med sig med. För det mesta är det ju så mycket godare med hembakat. Och framförallt är det ju inte massa konstiga grejer i. Rätt grymt egentligen vad man kan göra underverk med lite jäst, mjöl, vatten, salt och olja. Jag skulle gärna vilja vara en riktig husmor. Ibland glimmar det till och massor händer. Men långt ifrån alltid.

Tur jag har många år kvar att landa i att aldrig använda halvfabrikat, baka allt bröd och odla alla grönsaker jag äter. Fram till dess får vi skarva brödbaket med färdigskuren limpa och industrirullade köttbullar.

//Martina