Martinas blogg: Trösten i ett ljus

Det är allhelgona och aldrig är väl våra kyrkogårdar så välbesökta som då. Många passar på att åka till graven och göra lite extra fint. Tända ett ljus, lägga en blomma eller bara säga hej.

*

Det är klart att man som så alltid kan tända ljus på sina gravar man värnar om. Men jag tror det är en tröst och ära i just detta att tända när många andra samtidigt tänder.

*

Det är något vackert, andaktsmässigt och trösterikt när kyrkogården fylls av alla dessa ljus. Ljus som säger att man inte är ensam om att sakna. Ljus som säger att vi aldrig glömmer dem som stått oss så nära en gång. Ljus som lyser i mörkret som en påminnelse om att våra kära får vara i det eviga trygga ljuset nu istället.

*

I kapellet tänds det ljus i sandgravar. Ur högtalarna sprids ljudet av välkända och vackra klassiska mästerverk. Jag hör tonerna av Bach´s Air, och flyttas till en annan tid, en annan plats, när farfar begravdes och gick till sista vilan.

*

Jag har inga gravar att besöka denna helg. De är för långt bort. Men jag tänder ljus i sanden och skickar all min kärlek till himlen och alla de änglar som vakar över mig.

*

Jag är helt övertygad om att himlen finns. Att man får komma hem till Gud den dag man lämnar jordelivet. För mig skulle allt annat vara otänkbart. Vad skulle då vara meningen med livet, om alla dem som lämnar oss bara försvinner. Jag måste tro att jag ännu en gång kommer få gömma mig i famnen som ett litet barn hos farmor och farfar. Och jag måste tro att mina älskade nu har det bättre än på jorden. Annars går jag sönder.

*

När jag växte upp var vår tradition att gå till kyrkogården med mamma och tända ljus på ensamma gravar. Vi hade en särskild grav vi brukade leta efter. Det var en pojke som dött när han inte var så gammal. Graven var gammal och svår att finna. Vissa år trodde man nästan att man hittat på att den ens fanns eftersom att den var så svårfunnen. Men vi gav oss inte och fann den alltid tillslut. Där placerade vi det ljus som var ämnat för min kusin som dog som barn. Vi försökte tända ljus som symboliserade dem vi hade velat sätta på deras riktiga gravar.

*

Det är verkligen något enormt trösterikt i ett ljus. Ett endaste ljus kan lysa upp ett helt rum. Ett ljus är tröst och stillhet. Ett ljus är hopp och trygghet. Det är något magiskt att samlas kring ett levande ljus. Det är som att det blir lite stillsammare när man tänder tändstickan. Som att världen runt omkring upphör att existera för en liten, liten stund. Det är faktiskt det bästa med de mörka höstkvällarna tycker jag. Att man kan tända ljus, eller en brasa och omfamna mörkret och stillheten.

//Martina