Mattias vill ut och jobba

Mattias Flodin utanför villan i Vaggeryd.

Jag träffar Mattias hemma i villan i Vaggeryd där han bor tillsammans med sin sambo Zebra, bonussonen Nikodemus och hundarna Flisa och Oktan. Flisa är en femårig labrador som hjälper Mattias i vardagen för att ta sig till olika platser. Oktan är en ledarhund som tidigare har jobbat men som elvaåring lever han nu gott som pensionär. Det som slår mig vid mötet med Mattias är den otroliga positivitet och vilja som han utstrålar. Så har det ju naturligtvis inte varit hela tiden, men han har liksom bestämt sig för att nu är det som det är och vill man fortsätta leva så gäller det att göra det bästa av situationen, som han beskriver det själv.

Mattias har tidigare jobbat som lastbilschaufför och 2016 utbildade han sig till elektriker. Ett jobb som han trivdes med men som inte passar längre.

– Varken den blinde lastbilschauffören eller den blinde elektrikern är speciellt eftertraktade på arbetsmarknaden, säger Mattias.

Vi drar tillbaks tiden till början av 2019, då har Mattias fått en lärlingsplats på Elagenten i Skillingaryd. De var just i gång med den stora ombyggnaden av restaurangen på Hooks Herrgårds och Mattias drog kablar för glatta livet. En torsdag efter jobbet kom han hem och kände sig inte pigg. Feber och en besvärlig hosta som bara blev värre framåt helgen. Lunginflammation konstaterades och medicin sattes in. Sjukdomsläget blev värre och när sambon upptäckte att Mattias ansikte, händer och fötter var blåa blev det ambulans akut in till Ryhov. Läkaren på Ryhov förklarade att det verkligen inte såg bra ut och att de skulle vara tvungna att söva ner Mattias och lägga honom i respirator. Han berättar:

– Jag förstod nog inte allvaret i det hela. Min sambo frågade om hon skulle ta hand om mina kläder. Nej, sa jag, de ska jag ju ha på mig när jag åker hem i morgon. Ingen hade väl en aning om att jag skulle ligga nedsövd i fem veckor. Det var så pass illa att de inte visste om det skulle gå vägen, berättar Mattias.

– Min minnesbild om när jag blev uppväckt var som att någon hade lagt en filt över ansiktet på mig. Jag såg bara något grått raster och några siluetter… Efter röntgen kunde man se att mina synnerver hade dött. Troligtvis var det syrebristen som var anledningen till detta.

– Det var ju när jag kom hem som den stora krisen kom. Dels att vara blind, att tycka att livet inte hade någon mening och att vara arg på alla som inte kunde förstå min situation. Jag kände att vi behövde hjälp, så både jag och min sambo fick träffa en kurator på syncentralen. Samtidigt fick jag hjälp av en synpedagog som hjälpte mig att navigera och att hantera en telefon. Där någonstans började vandringen med att bli mer självsäker: att förflytta mig utan att vara rädd, att lära mig hantera den vita käppen och att kunna kommunicera med telefonen.

– Många runt omkring mig funderade mycket på om allt verkligen hade gått rätt till. Det kan man ju fundera på, såklart, men om det nu är någon som har gjort fel och jag skulle fått reda på det, kommer jag att få tillbaks synen då? Nej. Jag började inse att jag kommer inte att bli seende igen och vill jag fortsätta leva måste jag tänka på hur jag ska bete mig mot andra om jag vill fortsätta. Det jag har kvar är ju att prata, umgås och ha roligt med folk. Då kan jag inte vara arg längre, för då kommer ingen vilja träffa mig. Jag fick acceptera situationen och så småningom började jag fundera på vad jag ville göra. 

Datorn är ett bra redskap som Mattias använder sig av mycket.

– Jag började då att plugga en yrkeshögskoleutbildning till företagssäljare. När utbildningen var klar med bra betyg kände jag att nu är jag på gång och ska hitta ett jobb. Det är där man går in i väggen lite grann. När jag berättar att jag inte kan se känner jag att mina papper flyttas från en hög till en annan. Jag får liksom inte chansen att visa vem jag är. Nu är jag inne i något som heter ”Rusta och matcha” där ett företag hjälper mig att hitta arbete eller praktikplats. ”En Rival” är företaget som hjälper mig och tillhandahåller kurser, tips för CV och personligt brev. Nu söker jag jobb inom administration och kundtjänst och jag är bekväm i att jobba i Excel. Jag är också aktiv i Synskadades Riksförbund, både i distriktet och lokalföreningen för Jönköping, som sekreterare och ledamot. Jag vill ha någonting att göra och jag känner att jag måste våga prova. Jag och min ledarhund Flisa tar nu bussen till Rådhusparken, promenerar till Juneporten och hoppar på en ny buss upp till kansliet på Ekhagen. Det fixar vi utan problem nu.

– Jag och andra med handikapp måste kunna ha ett arbete med en inkomst i stället för att bara leva på massa konstiga bidrag hit och dit. Jag önskar att företag var mer öppna för att ta in personer med alla typer av handikapp. Det handlar om alla som har drabbats på något sätt av ett handikapp som borde få en större möjlighet att komma ut och arbeta och få en skälig lön. Det görs ju försök, staten ger lönebidrag för de här personerna och det innebär att staten betalar en stor del av lönen för personen i fråga. Ändå är det ganska trögt. Allt handlar nog egentligen om osäkerhet och en brist på kunskap: de vet inte hur det fungerar, det betyder att jag kommer aldrig fram till att jag får komma in och säga ”hej, här är jag”. 

– Det jag önskar är att få en företagare till att tänka till. Om de funderar på att de behöver ha in någon på kontoret för att göra en specifik insats, att höra efter först. Finns det någon som vi kan få något bidrag för i stället för att bara lägga ut en annons för att få in någon så snabbt som möjligt? Om de gör som jag önskar så tror jag att de kommer att få in en person som verkligen vill vara där och som blind har man oftast god ordning för det är så nödvändigt för en själv.

Som jag berättade tidigare har Mattias en otrolig positivitet och en strävan framåt. Jag hoppas att jag får skriva om Mattias igen framåt och den gången om att han fått börja jobba.