Maud 100 år: ”Lever som man lär”

Med en bukett blommor stod jag utanför dörren till en villa i Skillingaryd i torsdags förmiddag. Maud har snart sin högtidsdag och jo, adressen stämde, Maud skulle bo i den stora villan. När jag ringde på öppnade Mauds döttrar, nybryggda kaffet doftar härligt i köket och tårtan står framdukad. Till köksbordet kommer Maud och sätter sig. Snygg i håret, fina kläder och öronhängen, nyfilade och målade naglar. ”Vad trevligt att du kommer på besök”, säger hon och ler snällt mot mig. Maud börjar berätta:

– Jag är född och uppvuxen i Asarum. Jag gick sju år i Karlshamns folkskola, det kommer jag ihåg så väl. Min morfar var folkskollärare så de var lite belästa och alla mina syskon, åtta till antalet, utbildade sig. Jag är nummer tre i syskonskaran. I dag har jag en syster kvar, den yngsta, som bor i Stockholm. Hon hör lite dåligt så det är svårt att ringa till henne men jag brukar prata med hennes man. Jag undrar om hon hör av sig nu när jag fyller år, säger Maud och tar en mun av det nybryggda kaffet.

Hur var det att växa upp på 1920–1930-talet?
– Jag kommer ihåg allt, så underbart var det, menar Maud och fortsätter:
– Min mor skötte hus och hem. Min far arbetade som disponent (bilförsäljare). Vi har bott på ett flertal platser, både i Stockholm och Malmö.

Maud utbildade sig till damfrisörska i Kristianstad och jobbade på Knut Wulffs salonger i Malmö, som var en stor salong med 50–60 platser.
– En annan tyckte inte det var något egentligen men många tyckte det var en dröm att jobba på Knut Wulff salong.

1944 flyttade Mauds föräldrar till Hörle.
– Jag var på besök hemma hos mina föräldrar i Hörle och jag och en väninna åkte till Folkets Park i Värnamo på uppträde. Där träffade jag min man Karl-Bertil som bodde på Månsabo. Vi gifte oss 23 december 1947 i Värnamo kyrka mitt i stan. Man skulle vara gift först innan man skaffade barn. Vi var först inneboende på Valdshultsvägen innan vi byggde och startade Caltex på Storgatan i början av 50-talet. På den tiden var det skogs- och åkerområde intill (reds anm; ”Hackan”). Månsabo ägde marken ner dammen, så vi byggde på Karl-Bertils mark.

– Karl-Bertil hade bensinmack med bilverkstad och jag hade damfrisering. Det var ett trevlig liv och vi träffade mycket folk. Minns en gång när det kom 200 flygare och stannade till och skulle tanka. På den tiden fick kunderna hjälp att tanka. Karl-Bertil sa; ”det är lugnt, du hade väl bakat, Maud”. Det hade jag och alla bullarna gick åt.

Barn, barnbarn och barnbarnsbarn…
– Första barnet, Carola, föddes 1948, sedan kom min pojk Carl-Gustaf 1952, och ”den här lilla”, säger Maud och ser på Mia som Maud alltid kallar sitt riktiga namn, Marie-Charlotte 1956. Jag har fem barnbarn och barnbarnbarn… ja, jag kan inte räkna dem alla, säger Maud men efter en kort stund säger hon ”14 stycken i åldrarna 10–25 år”. 

I villan som har hela sju rum och kök, på Östra Allégatan i Skillingaryd, flyttade paret Helin med sina tre barn 1964 och här bor Maud fortfarande kvar.
– För sex år sedan jag hade vattenskada här och mina barn var med mig och vi tittade på en lägenhet här strax bredvid. Jag sa inte så mycket när vi var där men när jag kom hem så sa jag ”nej, jag vill inte flytta”. Huset behövde underhållas så vi bytte tak och satte in fjärrvärme. Jag fick en stroke för några år sedan och var på korttidsboende på Mejeriet. Det var bra och alla var så snälla och rara. För att jag skulle få flytta hem igen var jag tvungen att träna, kunna gå med rullator och gå på toaletten själv. Jag var på gymmet varje dag på Mejeriet och hem kom jag.

– Jag motionerar här på nedervåningen och jag går samma håll varje gång för då är det lättast att parkera rullatorn. Det är så skönt att bo hemma. Jag klarade mig helt själv fram till för fem år sedan. Mina barn hjälper mig mycket och jag har hemtjänst. Vet inte riktigt vad jag gjort för att behålla mig i god vigör men jag lever som man lär. När jag var 94 så önskade jag mig en resa till Wien. Min syster och min dotter Marie-Charlotte följde med. Det var så trevligt och det var lika fint i Wien som jag hade tänkt mig, det var en fantastisk resa.

På övervåningen finns fortfarande Mauds frisersalong kvar.
– Ja, den finns kvar, säger Maud, jag jobbade fram till jag var 85 år.

– Vi firar alltid jul här, det är roligt, jag tycker att julen är en fin högtid. Alla är alltid välkomna och ingen går härifrån hungrig. Jag har ingen mat från kommunen, jag gillar bäst hemlagat och min dotter Carola hjälper mig med det.

Söndag är högtidsdagen, hur firar Maud?
– Oj, oj, oj… först kommer kommunen på besök och sedan hela familjen och äter smörgåstårta, syskonbarnen från Stockholm har ringt och frågat om de får komma. Ja, det klart de får. Vi får äta i omgångar. Linnedukarna har jag strukit och silvret är putsat, jag fick hjälp att ta fram strykbrädan men sedan klarade jag allting själv. Jag har det så bra, inget att klaga på. Alla är så rara. Vi får se om jag får telegram från kungen, det vore roligt om han kom på besök.

Att Maud är en pigg och alert 100-åring går ingen förbi, hennes bil står i garaget, även om hon inte kör längre, mobiltelefon har hon fått införskaffa sig då analoga nätet är nedkopplat, uteplatsen mot söder väntar på sol, värme och Maud Helin.

Fotnot; Maud med sina 100 år är femte äldsta i Vaggeryds kommun.