Mejvings krönika: Att vara lättkränkt
Nyheter Sara Mejving på redaktionen funderar på omgivningen som blivit mer lättkränkt. Var det verkligen så förr?
Som 70-talist funderar jag på hur det var när jag växte upp. Var man verkligen lättkränkt, som man tydligen är i dag? Får man inte säga vad man vill, när man vill och hur man vill? Varför ska man anpassa sig hela tiden?
Jag bor på landsbygden och det är fantastiskt på alla sätt och vis. Samtidigt som man också får vara precis hur som helst jag får klä mig i vad som helst när jag jobbar i trädgården, jag anpassar inte min musiksmak till grannarna och tvättar inte bilen bara för att grannen har gjort det.
Med dagens informationsflöde och sociala medier funderar man på hur samhället har blivit. Måste man passa in i den där ramen om ”att vara normal” hela tiden, säga det som önskas hela tiden eller passa andra människor till lags? På sociala medier ska man tydligen lägga ut det som passar fint i bekantskapskretsen.
På wikipedia finns angivet att kränkning innebär att frånta någon eller något dess värde, genom att överträda en etablerad gräns. Det jag undrar är vem det är som utser den ”etablerade gränsen”. Gör du eller gör jag det eller ska vi anpassa oss för att alltid vara normala, eller helst lite bättre än grannen eller kompisen så att vi inte stöter oss med dessa? Och om man är lättkränkt, överträder man bara en viss del av den ”etablerade gränsen”?
För den personen som anser sig vara lättkränkt måste det vara väldigt jobbigt, kan jag tycka. Det måste gå åt ovanligt mycket energi som kan läggas på andra viktiga saker.
I yrket får man passa sig så man inte råkar kränka någon. Men en artikel kan värderas precis hur som helst, beroende på vem som läser den. Är det fastighetsägaren som är förbannad på mig för att ha läst om sitt avslagna bygglov i tidningen först innan kommunen lämnat besked, eller är det den personen som ringer från ett hemligt nummer och inte vill vågar säga sitt riktiga namn, eller är det den anonyma personen som heller inte vågar vara sig själv, som kommenterar i vår tidning? Vågar man inte stå för sin åsikt? Jag ska skriva om det som händer, även om det kan tyckas vara lite obehagligt för vissa. Det ingår i mitt jobb.
Har vi blivit mer lättkränkta nu för tiden? Tar man mer illa upp i dag än vad man gjorde förr? Ja, det tycker jag men i samma anda måste man kunna ta kritik, ha en matsked med humor samtidigt som glimten finns i ögat eller inse fakta – så är det.
Ingen ska behöva anpassa sig till någon som man inte är, eller inte vill vara…
Det finns en lättkränkthetsrapport att fylla i.
Att föra en diskussion över text, det vill säga sociala medier, kommentarer med mera är ju relativt nytt för de flesta av oss. Det är mindre än 20 år sedan Facebook blev stort i Sverige. Nej, vi är inte mer lättkränkta, bara att antalet tillfällen att bli upprörd över diverse har ökat. Att vi får fler tillfällen att känna oss påhoppade eller att säga ifrån. Att vi kollektivt vill sluta använda ord som kan anses stötande för grupper är i första hand ett tecken på att vi lever i ett civiliserat samhälle och inte att vi skulle vara mer lättkränkta. Det är heller inte bara av ondo att vara lättkränkt då det kan leda till att man säger ifrån när det faktiskt behövs.
Fritiof Nilsson Piraten dog 1972 men brukar anses ha skapat citatet ”skriver man om en synål är det alltid någon enögd jävel som tar åt sig”. Så visst fanns det lättkränkt folk även förr. Men visst har folk blivit kolossalt mycket mera lättkränkta. Man får inte rulla sina n-bollar, de där med choklad och pärlsocker eller kokos utanpå. Man får inte längre kalla en fågel z-fink och hur man vill runda musikgruppen z-kapell har jag inte hört. För egen del har jag aldrig klagat över kränkande behandling, men har blivit anmäld och varnad för kränkning av underordnad personal. Det var en liten fjunis som tillbakalutad i sin stol spände ögonen i mig, hans chef, hur jag skulle göra mitt jobb. Då borde jag kanske ha känt mig kränkt? Jag borde kanske ha gjort en förgäves kränkningsanmälan? Men istället sa jag till honom att ”lille parvel, lägg dig inte i det du inte begriper”. Då blev jag anmäld och till råga på eländet varnad för kränkning. Men jag hör ju hur dagisbarnen indoktrinerar om hur ofta de bör skrika ”kränkt”. Så visst är det en generationsfråga och eländet blir bara värre och värre.
C G Gustavsson Jag har och har haft haft småbarn i förskolan. Hur menar du att de indoktrineras att skrika ”kränkt”. Aldrig sett eller hört talas om något liknande. Hur sker indoktrineringen?