Min Jul – Flemming berättar

Flemming och hans brandmannagäng får oss att känna trygghet under julhelgen

Flemming Andersen är till vardags lagerarbetare på PMC cylinders i Vaggeryd när  inte räddar liv. Läs om hans jul som i år firas med jouren på räddningstjänsten.

Vad minns du från din första jul du kommer ihåg?
– Vi bodde i Köpenhamn när jag var liten och vi firade alltid jul hos farmor och farfar långt ute på landet. Vi fick åka två dagar innan för att skotta oss fram till dem. På den tiden var det mycket snö och jag minns hur vi skottade snö hela julledigheten vi var hos dem. Vi åt också mycket mat och tomten kom på besök, såklart. Farmor och farfar hade alltid en otroligt stor gran med levande ljus i, det kanske är därför jag är brandman idag, börjar Flemming Andersen berätta och ler när han tänker tillbaka. 

Vad betyder julen för dig, beskriv gärna med tre ord
– Mat, snö och mys.

Vad är det viktigaste under julen?
– Umgås med familj och släkt. Julen är barnens dag.

Vad är det bästa med julbordet?
– Allt utom fisk, för det gillar jag inte. Blev för mycket fiskätande när jag var liten tror jag.

Flemming är en av dem som har jouren vid räddningstjänsten i Vaggeryd under julhelgen när alla andra har uppesittarkväll tar Flemming över personsökare. Då är en veckas jour inledd…

– Det brukar vara så att ska vi iväg någonstans med familjen så har jag jouren. De veckorna jag inte har jouren planerar vi aldrig någonting och det händer inte någonting de veckorna heller, säger Flemming som den 1 januari går in på sitt 24;e år inom räddningstjänsten i Vaggeryd och har jour 17 veckor om året. 

• Flyttade till Sverige
1990 flyttade Flemming till Sverige, då hade han redan i Danmark varit brandman i två år. 1994 gick flyttlasset till Vaggeryd och då såg han att kommunen sökte brandmän.

– Minns att jag ringde min mamma och berättade om att de sökte hjälp på räddningstjänsten och hon tyckte att jag skulle söka. Sagt och gjort. Jag tog med mig alla mina pärmar från danska utbildningen och gick in till Evert Melin. Han sa ingenting på 20 minuter och bara satt och läste mitt kursmaterial och intyg som jag hade med mig. Jag och Ralf Brännström sökte samtidigt och vi kom in båda två. Nu har jag varit brandbefäl i tio år, av 24 år, och så länge det ger något kommer jag att fortsätta, berätta Flemming.

Som brandbefäl har man ansvar för allt runtomkring och ser till att lagar och regler hålls. FIP-bilen (reds anm Första insatsperson) har han hemma och när sökaren piper är han inom 90 sekunder brandmanspåklädd och iväg i sin bil på väg mot branden, trafikolyckan…

– I mitt gäng är det fyra brandmän som är otroligt duktiga och vi är ett riktigt bra gäng tillsammans. Det är Joel som är superman i gänget, han tar ut två dockor ur ett brinnande hus istället för en när vi har övning – han är urstark, Lars-Olof, Sand0 och Anna. Alla vi har alltid jouren samtidigt, så även nu under julhelgen. 

– Julen är en relativt lugn helg att ha jour på. När det är de stora resdagarna och lite taskigt väglag så åker vi mest på trafikolyckor. Kvarglömda ljus på julafton är en annan risk. När barnen var små var det ledsamt att åka iväg, men nu är det inte så farligt längre. Jag har vant mig, berättar Flemming och skänker en tanke till de som drabbas av något vid jul, då det ska vara glädje i huset.

Flemming Andersson är brandbefäl i norra kommundelarna av Vaggeryd under julhelgen

När personsökaren piper är han raskt iväg med sin bil och i den får han mer information om vad larmet gäller från SOS. ”Hans” brandmän får samma meddelande som han själv, men ligger ungefär 2 – 3 minuter efter honom, då de kör till brandstationen, byter om och kör räddningsfordonen från stationen i centrala Vaggeryd.

– När vi inte hade FIP-bilen (första insatsperson) åkte jag med de andra ut. Då kunde man förbereda sig mer och dela informationen. Nu är jag själv och kommer alltid ut först till en olycka eller brand. Det vill till att man prioriterar och söker efter extra förstärkning om det behövs. Den person som skriker kan andas. Den som inte skriker eller pratar, det är den personen jag ska kolla först. Hjälpen, mina kollegor, kommer strax efter mig, men jag måste se över första skadeläget och prioritera. Jag har även hjärtstartare i bilen och har räddat många liv, vilket känns otroligt skönt, berättar Flemming.

– En gång satt jag på pizzeria Tiger och åt när en dam kom inspringandes och undrade vem som var brandman. En man hade ramlat omkull utanför bensinmacken intill. Jag sprang dit och en kille hade ringt SOS precis. Jag kunde konstatera att det var hjärtstopp vilket killen i telefonen meddelade SOS. En kollega till mig fanns i närheten och hjälpte mig. Mannen överlevde. Hjärtstartare i FIP-bilen har räddat liv och bilen har betalat sig många gånger om.

– Värsta vi åker ut på är suicidfall, vilket tragiskt nog blir vanligare och bland framför allt hos våra yngre invånare. En del larm är tuffare än andra. Men det lockar mig att hjälpa folk ur alla synvinklar och det klart att det är en livstil både för mig och min familj, men att hjälpa andra är det viktigaste, menar Flemming och tittar ut över Vaggeryds torg när vi har träffat på fiket över en god kaka. 

– Det är svårt att rekrytera brandmän, oftast jobbar man på annan ort eller bor man längre bort än tre minuters bilfärd från stationen. Men det är ett fantastiskt yrke vi har och att hjälpa andra är livets mening, avslutar Flemming som har jouren under julveckan och får fira jul hemma med möjligheten att få avbryta julbordet för att rädda liv.