Mitt 2018 – ett kommunval som ställer frågor

Det mest iögonfallande resultatet är det jordskred som drabbade den samlade vänstern. Men även allianspartierna har ett och annat att tänka på: Även om det dröjer lär den förändring av styrkeförhållandena som pågår i riket (se riksdagsvalet) så småningom även nå fram till Vaggeryds kommun. Det räcker med att påpeka att det efter Empartiets entré numera sitter i rekordmånga partier, nio stycken, representerade i kommunfullmäktige. Så småningom är det kanske dags för samstyre över blockgränserna i stil med vad som skedde åren 1982–88. Vem vet?

(S) tappade i höstens val tre mandat till rekordlåga elva (den lägsta mandatsiffran dessförinnan var 13 mandat) medan (V) tappade två av sina tre och numera är nere på lägsta möjliga nivå. Den slitna benämningen Röda Vaggeryd/Smålands Moskva har alltså inte länge någon giltighet, möjligen med undantag det båda tätorternas centrala delar. Men även där har (S) och (V) tappat mark kraftigt om man ser resultaten ur historiskt perspektiv.

Oppositionsrådet Kenth Williamsson och hans kamrater har säkert haft sina sömnlösa nätter efter valet. Finns det någon väg tillbaka efter att på åtta år ha tappat en tredjedel av väljarstödet?

Men det betyder absolut inte att allt är frid och följd hos den styrande Femklövern. Kommunstyrelsens ordförande Gert Jonsson (M) har trots absolut majoritet med ett mandat (21 mot 20)  säkert inte ett lättstyrt regemente att ansvara för. Det beror dock inte så mycket på oppositionen. Men med fem intressenter med vitt skilda grundsyner på politiken och starka personliga viljor att ta hänsyn till i regeringsarbetet har han säkert ett och annat grubbla över där han sitter på sin kammare i Skillingehus.

När Gerts far Nils regerade i kommunen mellan 1973 och 1976 var det annorlunda. Då hade de fyra allianspartierna 26 mandat tillsammans av 41 och under hela vägen fram till valet 1998 en solid egen majoritet, även under samstyrets dagar.

Efter det bytte (C) sida vid två tillfällen, 1998 och 2010. Så sent som 2006 hade  Alliansen dock 24 mandat mot 17 (16+1). (MP) var då inte representerat. Sedan valdagen 2006 har det fyra allianspartierna tappat tillsammans  fyra mandat mot sammanlagt fem tappade mandat för (V) och (S).

Men då, alltså 2006, fick vi med viss fördröjning en första föraning om vad som väntade. När rösträkningen avslutades några dagar efter valet tog (SD) ett allra första mandat,  från (KD), låt vara att det inte fanns någon (SD)-medlem som ville åta sig uppdraget att ansvara för det enda mandatet under mandatperioden fram till 2010. Jag minns dåvarande kommunalrådet Bengt Dahlqvists kommentar när beskedet om (SD)-mandat kom. Han verkade uppriktigt smått chockad som om han anade vad som väntade på längre sikt.

Grundförutsättningen för det nutida styret under de fyra år vi har framför oss är alltså att oppositionen är fullständigt splittrad över sina 20 mandat eftersom det inte finns på kartan att (S) och (SD) skulle samarbeta. På den punkten borde inte Gert Jonsson ha några bekymmer. Sannolikheten för att de fyra oppositionspartierna skulle kunna enas om ett slagkraftigt agerande är minimal och skulle ju numera inte ens räcka för att välta budgeten över ända. Den chansen fanns ju annars under förra mandatperioden.

Men (SD)-ledamöterna i kommunfullmäktige har säkert sina grubblerier. Med sex mandat är (SD) tredje största parti i kommunfullmäktige och därmed gäller det verkligen att kunna påvisa resultat och inflytande inför nästa val. Men då måste man hitta (SD)-frågor att driva kommunalt.

Även om riktlinjerna verkar vara tydligt uppdragna finns det mycket intressant att se fram emot när det politiska året 2019 nu börjar rulla ingång så smått.