Musikcentralen – en epok som går ur tiden

Fastigheten är såld till Vsbo som ska använda tomten till att bygga lägenheter. I det här huset finns mycket historia och det finns spår efter verksamheter från början av förra seklet då huset byggdes. På väggarna hänger gamla tidningsurklipp från gamla tider och det finns verktyg, material och maskiner från andra verksamheter som verkat i huset. I byggnaden har det som flest jobbat 42 personer samtidigt. Massor av grejer ska hitta nya hem och själv gjorde jag ett par riktiga fynd som jag stuvade in i bilen när jag åkte därifrån.

Det handlar om 800 kvadratmeter med instrument, möbler, maskiner och mycket annat. I ett rum står det många pianon, tycker jag i alla fall. 

– Nja, nu är det inte så många kvar. Här var det smockfullt alldeles nyss, jag har nog haft över 200 pianon här i huset. Jag blev av med ganska många häromdagen, det var en chilenare som var här och fyllde en container med 48 pianon som skulle till Santiago. Han fick dem gratis. Annars har det har gått i väg pianon till hela Europa. Till England har jag sålt några stycken och till Turkiet bland annat, berättar Tom.

– Herbert Storck och Lasse Kjellgren startade musikaffär 1959 och då låg den borta på Storgatan. Under 60-talet flyttade de hit. Här har det varit många olika verksamheter i det här huset som bibliotek och mycket annat. Den senaste verksamheten drev Tom själv där han tillverkade pianopallar och nothyllor med mera. 

– När jag bara hade två kunder kvar i Göteborg och i Uppsala så lade jag ner den verksamheten. Då var det ingen idé att fortsätta och det avslutades ungefär för tio år sedan.

Tom Kristiansen vid en av flyglarna.

– 1980 började jag som lärling på Nordiska pianofabriken i Vetlanda och där var jag kvar i ett par år innan fabriken lades ner. Där fick jag kontakt med Lasse Kjellgren som var där och köpte pianon och han undrade om jag kunde komma och stämma här i trakten. Det finns en folkhögskola i Oskarshamn som utbildar pianostämmare, de tar in tre elever om året. Det är inte så många som orkar med det här, vi måste nog vara lite konstiga och speciella för att gilla det här. Jag går helt på gehör när jag stämmer, kanske kommer jag att gå över på elektronik men jag har envisats med att bara använda örat. 

– Lite vemodigt känns det så klart. Jag känner mig lite som en gammal bonde som äntligen har bestämt mig för att lägga av. Jag känner att jag orkar inte med det riktigt nu. Tänk att du ska i väg med en sprillans ny, blank, svart flygel som är värd flera hundra tusen. Då är man rätt glad när man sätter sig i bilen och kör hem och allt har gått bra. 

– Det är inte lönsamt att sälja pianon, kunderna står ju inte på kö direkt. Min huvudsyssla är att stämma pianon och det gör jag varje dag och kommer att fortsätta med det. Jag kör så länge det är roligt, jag älskar mitt arbete och jag har aldrig haft en dålig dag i mitt jobb. Det är inte det vanligaste jobbet kanske men i vår stämmarförening är vi ungefär hundra medlemmar. Sedan är det nog ett hundratal till som inte är med i föreningen. Många har det som en bisyssla och medelåldern är ganska hög.

Tom visar runt mig i den stora fastigheten och visar en maskin som används till att spinna egna strängar till pianon.

– Det är en ganska sällsynt maskin som jag kan göra egna strängar av. Den här är jättegammal och är säkert över hundra år gammal. Alla strängar har olika tjocklek, en pianosträng kan man inte gå till en musikaffär och köpa utan måste beställas speciellt. Det är väldigt viktigt att man inte slänger en trasig sträng för den nya måste göras efter den gamla för att få de rätta måtten. Det är väldigt bra att ha en sådan här maskin själv, den är väldigt dyr, skulle jag köpa en ny skulle den nog kostar 250 000.

– Nyårsafton 1980 brann det här i huset, det var pannan som tog eld, det var väldigt nära att hela huset brann ner. 

– Jag är ju en pianoman, keyboard och elektronik är inte min grej. Det gör inget om strömmen är dyr för det blir inte så dyrt att spela, avslutar Tom.