Naturvårdverkets förslag hotar en ansvarsfull älgförvaltning
Nyheter Här kommer en debattartikel från LRF om älgförvaltningen.
Naturvårdsverkets nya vägledning för älgförvaltning, ”Jaktmin” riskerar att omkullkasta älgförvaltningssystemet. Förslaget innebär att ett visst antal älgar ska kunna skjutas varje år och prioriterar därmed jaktens nöje och en stor älgstam, framför alla andra mål i viltförvaltningen. Det är ett olyckligt synsätt som riskerar att förvärra betesskador, öka antalet viltolyckor och underminera markägarnas rättigheter.
Naturvårdverket går fram med ett förslag som vill garantera att ett visst antal älgar ska kunna skjutas i de svenska skogarna varje år och prioriterar då älgjaktens nöje, och därigenom behovet av en stor älgstam, framför alla andra mål vi har i viltförvaltningen. Jakträtten tillhör fastighetsägaren och LRF anser att markägarnas rättigheter och äganderättens inflytande i älgförvaltningen fortsatt ska prioriteras. Vi kan inte acceptera att äganderätten tappar inflytande till förmån för möjligheten att utöva ett fritidsintresse och att besluten i älgförvaltningen kommer längre ifrån de som berörs.
Idag förvaltas älgstammen i dialog mellan markägare och jägarrepresentanter där man arbetar fram förvaltnings- och skötselplaner som kontrolleras och godkänns av länsstyrelsen. Tillsammans fattar man långsiktiga beslut för att hålla en livskraftig älgstam, samtidigt som antalet trafikolyckor hålls nere, och betesskadorna i skogen inte skjuter i höjden. Systemet är inte perfekt men att minska markägarnas inflytande, så som förslaget med ”Jaktmin” innebär, är inte rätt väg framåt. På många håll i södra Sverige skapar dessutom foderkonkurrens mellan älg och annat vilt en ohållbar situation, där älgen ofta får skulden för betesskadorna, men grundproblemet kanske ligger någon annan stans.
Eftersom inga av våra vilda djur kan se skillnad på den naturliga foderresursen eller planterad skog och odlade grödor så är det markägarens toleransnivå som måste vara styrande. Vi behöver en lokalt anpassad jakt som reglerar viltpopulationen och minimerar skador. Jord- och skogsbrukets produktionsförmåga är ett överordnat samhällsintresse, avgörande för vår beredskap, livsmedelsförsörjning och tillgången på skogsråvaror.
Sverige har, efter en period på 80–90 talet med en extremt hög älgstam, fortfarande världens tätaste älgstam. Riksdagens beslut från 2012 fastslog att en ledstjärna i älgförvaltningen är en välmående älgstam i balans med foderresurser samt att minska skador på skog och minska antalet trafikolyckor. Dessa mål är samhällsövergripande och kopplade till viktiga frågor som biologisk mångfald, kolinlagring och grön omställning.
Naturvårdsverkets förslag strider mot riksdagens beslut om älgförvaltningens uppbyggnad och saknar stöd i jaktlagen. Jakträtten tillhör markägaren, men det finns ingen rätt för någon att fälla ett visst antal djur per ytenhet och år – och så ska det förbli. Politiken måste hålla fast vid en förvaltning som fungerar för hela samhället, inte ett system där jaktens nöje styr besluten.
Johan Nyman, ledamot och viltansvarig LRF Jönköpings län
Anders Rolfsson, ledamot och viltansvarig LRF Skåne
Conny Jakobsson, ledamot och viltansvarig LRF Sydost
Detta var mycket mera modest jämfört med det svårsmälta som LRF:s ordförande Palle Borgström och vice ordförande Paul Christensson skrev i Aftonbladet den tredje februari. Men likväl undrar jag över deras sätt att resonera. För mig är älgköttet en lika självklar avkastning som kubikmetrarna, och ur allmän naturskyddssynvinkel skall vi naturligtvis ha arten älg kvar. Hos oss avkastade markerna ett typiskt år i början av 2020-talet 22 vuxna älgar och 25 kalvar men iår var vi nere på 0 vuxen och 16 kalvar, med avsikt att rädda och rekonstruera älgstammen, som blivit minimal. Så illa har det gått. Som lök på laxen har vi fått en vargfamilj med valpar, och en sådan familj konsumerar 120 älgar per år – innan det bli tal om jakt på det som blir över. Där skall inte LRF pressa på för ännu större avskjutning.
LRF måste också förstå att 120 älgar kräver sitt antal övervintrande föräldradjur med åtföljande betesskador, förutom att vargarna dödar och skadar tamdjur. LRF borde fråga sig vilket mål de skall skjuta in sig på.
För egen del planterade jag 25 000 granplantor på hygget. Tallarna står kvar och frösår sig, och det kommer bra med tallplantor mellan granarna. Utan betesskador! Men jag gladdes när jag såg en älgko i veckan. Det var länge sedan!
Uppenbarligen så finns det en väldig skillnad i uppfattning mellan jagande och viltvårdande markägare respektive de som skriver under centralpropagandan, producerad i Stockholm.
Men för att hålla älgstammen på dagens nivå, måste väl ”nöjesjakt” göras av jägare? Eller hur tänkte ni att älgstammen ska hållas nere på, enligt er, önskvärd nivå?