Niklas krönika: Jag minns mina barns jular

I en krönika berättar Niklas Lindkvist om sina barns jular. Bild: Privat/David Alin

Och så var det dags igen. Julen. Gnistrande slingor ska hivas upp i träd, runt stuprör, på tak, längs balkonger, i rondeller och i allt möjligt. Det är vackert men den där julstämningen vill ju trots allt inte riktigt infinna sig. Åkte genom stan en sen eftermiddag häromkvällen. Barmark och vattenpölar och det kändes tomt på människor. Jag smet in i en butik vid lunch en dag och köpte en julklapp. Det var jag och två till. Och snön visade sig en stund förra veckan och sedan drog den sig snabbt undan igen. Den smälte bort och vi får väl se om den har lust att falla ner igen innan jul.

De tre vise männen kämpar på i regnet och i blötan och kommer säkert att hinna fram till krubban i tid. Det är vackert i affärernas skyltfönster och alla gör så gott dem kan. Gjorde en egen jultallrik i helgen men inser ju snabbt att jag inte får fram samma finess och smaker som mina föräldrar och mina far- och morföräldrar fick. Jag kan än i dag plocka fram härliga minnen från mina jular som barn. Mormors julkorv och dopp i grytan, doften av morfars pipa vid köksbordet och sedan Kalle Anka med lillebror Torbjörn och kusinerna Maria, Jennie och Ida. Sen kom tomten med skägget lite på sned och vid något tillfälle vill jag minnas att tomten fått i sig en sup för mycket och tog nåt snedsteg. Oftast var det en kille på mammas arbete som var inhyrd som tomte och det tog ju ett par år innan vi listade ut vem det var. Till slut knäckte vi julens gåta och fick nys om att det var en kille vid namn Sigge som var tomte. Efter det blev julklappsutdelningen aldrig sig riktigt lik igen. Så fort vi såg något rött genom fönstret och det där långa gråbruna skägget så vrålade vi barn rakt ut i vardagsrummet “Sigge, Sigge, Sigge”.

Och på juldagen var det ofta samling hos farmor och farfar med kusinerna på den sidan. Där var vi många och det rusades upp och ner i huset. Och när det var mat stod det alltid en drickaback fylld med sockerdricka och julmust. Minns också så väl hur vi barn brukade få varsin liten röd ask med russin att knapra på. Vilka tider och vilka minnen. Jag vill tillbaka.

Nu känner man sig lite halvgubbig och man stånkar och sliter med julbelysning, gran, köper någon julklapp, försöker sig på att göra julmat men det blir aldrig som man vill ha det och som tror och tycker att det ska vara. Det sorgligaste nu i år var när julbelysningen skulle upp hela vägen längs balkongen. Först att bara trassla upp skiten från förra året tog en stund. Sedan skulle slingan upp. Det var minusgrader och mina fingrar blev nästan blå. När allt var klart smet jag in i värmen nöjd och glad att det var färdigt. Satte i kontakten och inget hände. Inte ens en gnutta ljus. Skiten var sönder och det var bara att dra på sig skorna och jackan igen och gå ut och montera ner eländet som jag sedan ilsket slängde i en plastpåse. Usch.

Ja, nu hoppas vi att snön och tomten kommer, att glöggen är god, att skinkan och sillen är som den ska vara. Vad som än händer och sker och hur det än ser ut så blir det ju i alla fall en jul i år igen. Ljusslingan, granen, tomten, maten och allt det där är ju trots allt inte det viktigaste. För mig handlar julen om minnen. Jag vet inte varför men jag drömmer mig allt som oftast tillbaka i tiden.

God Jul!

Niklas Lindkvist