Patriks krönika: Den gulnade studentmössan

Där inne i skåpet ligger den fortfarande. Min gamla studentmössa. Lite gulnad numera, trött i tyget och med åren som små osynliga veck i kanten.

Den doftar inte längre champagnefrukost och sommarnatt. Men varje gång jag tar fram den känns det ändå som att tiden stannar till för ett ögonblick.

De flesta använder nog sin studentmössa några få dagar i livet. Sedan blir den liggande i en kartong eller längst in i ett skåp medan åren går. Jobb, vardag, bolån och föräldramöten tar över.

Men jag har haft tur. Som idrottslärare på Figy får jag plocka fram min mössa regelbundet. Och varje år händer samma sak. När vi lärare står där med den svenska flaggan framför studenttåget och väntar på utspringet, då känns skolan som något större än betyg, scheman och möten. Då känns skolan som själva hjärtat i samhället.

Studentdagen har alltid både glädje och vemod på samma gång. Sommarvärme blandad med känslan av att tiden springer snabbare än man vill. Ännu ett år har gått.

Jag brukar stå uppe på en liten kulle och titta ut över folkhavet. Föräldrar med blommor runt halsen, småsyskon som springer omkring med flaggor och farföräldrar som söker rätt ansikte i mängden. Sedan kommer ljudet. Skriken. Musiken. Explosionen av frihet när portarna öppnas och studenterna springer ut.

Det går nästan inte att beskriva känslan i magen. För mig som lärare är studenten bland det finaste som finns. Man tänker på eleverna som kämpat i det tysta, ibland varit nära att ge upp, ibland tvivlat på sig själva. Och nu står de där till slut, mitt i sommarljuset med livet framför sig.

För några veckor sedan satt jag på en middag hemma hos en vän när en man vid bordet tittade på mig och sa:

– Ni i skolans värld lever inte i verkligheten.

Han pratade om närande och tärande sektorer. Om företag, produkter och pengar.

Jag orkade inte ta diskussionen, men jag minns att jag försökte säga:

– Den viktigaste produkten ett samhälle har måste väl ändå vara våra ungdomar.

Det kändes nästan lite högtidligt när jag sa det. Men ju äldre jag blir desto mer tror jag att det är sant. För vad är egentligen ett samhälle utan människor som får växa, misslyckas, försöka igen och till slut hitta sin plats?

I år är studentdagen annorlunda. Min son kommer att springa ut där tillsammans med de andra. Precis som jag själv gjorde för drygt fyrtio år sedan.

Och kanske är det just därför dagen känns extra stark.

För studenten handlar inte bara om årets ungdomar. Den handlar om oss alla. Om tiden som gått. Om vilka vi var. Och vilka vi blev.

Solen kommer att värma asfalten även i år. Musiken kommer att eka mellan husväggarna och studentflaken kommer att rulla genom stan som om framtiden är oändlig.

Och där uppe på kullen kommer jag att stå igen med min gulnade studentmössa. Lite äldre nu. Men fortfarande fylld av samma stolthet när Sveriges framtid ännu en gång tågar ut genom sommaren.

Patrik Rönneke