Niklas krönika: Skruvarna i ryggen

I en krönika berättar Niklas Lindkvist om sjukvård och skönhetssalonger. Bilder: Privat

Somliga människor opererar sig frivilligt och det kan vara alltifrån att spruta in lite klet i läpparna eller peta in något geléaktigt i tuttarna eller någon kanske får lust att skära bort en bit av bakdelen eller få bort en bit av sin muffinsmage? Eller varför inte göra pickadollen mellan benen en aning tjockare och längre eller mindre om man tycker att den är för stor? Någon tycker att håret ätit sig alltför långt upp på skallen och bara måste operera in nya hårsäckar så att det ser en aning bättre ut. Jag dömer absolut ingen och var och en gör precis som man vill med sin kropp. Man bestämmer själv och det finns inga rätt och fel när det kommer till detta och man gör ju det för att känna sig nöjd och fin med sig själv. Och vill man inte lägga sig under kniven eller få något insprutat i kroppen så ska man låta bli. Man ska få göra precis som man vill.

Själv har jag legat på operationsbordet alltför många gånger och det är absolut inget roligt. Dom första gångerna minns jag ju inte av förklarliga själ. Jag var nyfödd och munnen och näsan behövde ju sig ett par omgångar av skalpellen och nål och tråd.

I årskurs tre eller fyra dammade jag till en kille på Enehagsskolan som kastade sand på mig. Och det är nog egentligen den enda gången i livet som jag verkligen slagit någon. Det blev sjukhusbesök och gips upp till armbågen. Dum som jag var tränade jag ishockey flera gånger med gipset på vilket gjorde att det inte läkte som det skulle så lillfingret på höger hand är lite snett och vint idag.

30 juni 1996 gjorde jag min andra arbetsdag på ett glasmästeri här i Värnamo efter att precis avslutat värnplikten som ambulanssjukvårdare vid Skillingaryds skjutfält. Jag var 20 år och skulle börja arbeta på riktigt. Det gick inte särskilt bra. Det jag minns är att jag och två andra anställda hade tryckt i oss lunch och sen skulle vi ut på golvet och flytta en pall med oslipat glas som vi sedan skulle slipa i en maskin. Den totala vikten uppskattades i efterhand till cirka 800 kilo. Jag drog lasset med en handtruck, en stark kille sköt på bakifrån och en två år äldre grabb än mig med snus i truten stod på pallen och höll glaset så det inte skulle välta. Av någon anledning hände något som inte får hända. Det blev stop på truckens hjul och allt glas började att gunga. Snuskillen slängde sig åt sidan, han som sköt på kunde inte göra något och jag gjorde något jag aldrig skulle gjort. Jag ställde mig framför glaset och försökte att rädda det från att gå sönder i betonggolvet. Det small och levde rövare och jag vet ärligt talat inte vad som hände. Jag låg under allt glas och det var blod lite överallt. Och hur jag hamnade i ambulansen och på sjukhuset har jag inte en aning om. När jag vakande upp efter operationen fick jag berättat för mig att höger knä var totalt krossat och läkarna hade ett elände att få ihop det och dom hade inte en aning om jag skulle kunna gå igen. Glaset hade också träffat högt upp på höger kind, någon centimeter från ögat. Jag hade ju tur att inte glasskivorna sökte sig mot halsen för då hade det nog varit tack och hej då med det här livet. Efter en lång operation blev det 14-15 stygn i ansiktet, 10-12 i handen och knäet vet jag inte men det var både stygn och tjocka klamrar som hade använts för att hålla ihop det som gick. Knäskålen var krossad och den hade dom plockat ut och på något vis fått ihop den igen med ståltråd och sedan lagt tillbaka den. Ett ben på skelettet hade gått rakt av så där sitter det nu en skruv. Otroligt att doktor Åke Deiver löste detta. Tack. All idrott jag höll på med under denna tid var ju bara att säga hej då till. Kunde knappt gå under en lång tid och knäet gick bara att böja 30 grader till en början. Idag kan jag böja det 85. Så det funkar.

Sen var det frid och fröjd i nästan 20 år. Men, 2013 skulle jag flytta bort stenar från en mur. Kände lite ryggont när jag kröp ner i sängen efter en hård arbetsdag. När jag vaknade kom jag inte ur sängen. Jag skrek, har aldrig gjort så ont i hela mitt liv. Ambulanstransport, röntgen, ”ser inte bra ut” sa någon läkare, morfin, stora doser, sängliggande, mer morfin, det var ett elände, röntgen visade ett stort diskbråck och kotförskjutning, ”det måste opereras” sa någon, blev satt på väntelista till Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, ”dom är bäst i Sverige” sa någon, jag ville dit och jag kom dit. Väntade i några månader innan det var min tur att få ordning på ryggen. Under tiden var det ett helvete. Jag såg ut som en banan i kroppen och gick som en gammal sönderkörd gubbe och kunde inte räta på ryggen och jag fick höra av en kompis som hade hört följande: ”Har du sett hur Lindkvist ser ut? Han har nog inte långt kvar i livet. Fy fan alltså”.

Efter två stora ryggoperationer och med fyra exklusiva skruvar indragna i ryggraden blev allt bättre. Kände mig ung och glad som en nyförälskad groda och studsade återigen mellan olika aktiviteter. Jag var fri.

Det gick bara något år efter ryggoperationerna när det började mola till höger mellan navel och snoppen och efter ett par dagar såg det ut som att någon lagt in en halv tennisboll under huden. Min första tanke var: ”Jaha, det var det. Cancer”. Men nix, det var det inte. Efter ett par undersökningar visade det sig vara ljumskbråck och återigen en operation och ett flertal stygn. Tydligen syr dom också in något slags nät under huden för att inte bråcket ska kunna skjuta ut. Säkert ett 20-tal stygn och det kliade hejdlöst. Jag tror till och med att jag bad en bön när jag fick beskedet att det inte var cancer.

Sen kom Covid-19 och man tog sina sprutor och allt kändes helt okej. Men nej. Något hände i kroppen efter ett par veckor efter spruta nummer två. Jag vet ju inte säkert om det har med sprutan att göra men jag misstänker det eftersom samma fenomen hände ett par veckor efter spruta nummer tre. Jag vet att jag vaknade mitt i natten och hade en smärta mellan benen jag aldrig tidigare upplevt. Jag stack försiktigt ner höger hand i kalsongerna och petade i området. Kände mig yr, svettades och det gjorde fruktansvärt ont. När jag råkade peta till på höger kula så vrålade jag rakt ut i mörkret. Märkte att den var större än vanligt och betydligt större en vänster kula. Fan också. Panik. Svettningar. Yrade mitt i natten. Drog på mig kläder. Kunde knappt gå. Höll mig i väggen. Det gjorde ont. Ut i bilen. Det var kallt. Körde upp till akuten mitt i natten. Vinglade fram till akutmottagningens ringklocka och ringde på. En ung kvinna öppnade och jag försökte att förklara så gott jag kunde med både ord och rörelse och med någon tår hängandes från ena ögat. Jag fick komma in. Hon la mig på en brits och bad mig vänta. Nu är döden här hann jag tänka många gånger där i natten. Är det nu det ska ske? Efter typ två timmar kom en man och två tjejer in. Jag kände mig liten. Dom bad mig ta av mig kläderna. Jag stod där alldeles naken och hopkrupen och tjejerna höll mig i varsin hand. Den manlige läkaren satte sig på huk mellan mina ben och petade på de två stackars vindruvorna. Jag frös. Ville försvinna bort. Det tårade sig i ögonen. Tur att tjejerna var där.

”Vi måste öppna upp” sa läkaren och lämnade rummet. Tjejerna var kvar och fick ner mig på rygg på britsen med svettpärlor i pannan och sen fick jag någon tablett. Jag blev yr och efter en kort stund rullades jag in till operation och sövdes ner.

När jag vaknade fick jag höra att allt var som det skulle. Dom hade öppnat upp, kikat på höger vindruva, inget fel, allt i sin ordning och sen lagt tillbaka den snyggt och prydligt och sytt ihop paketet. När jag skulle duscha två dagar efter ingreppet och såg hur det såg ut mellan benen höll jag på att svimma och tvingades ta tag i både duschdraperiet och ena väggen för att inte ramla. Hela området var lilafärgat och det såg mer ut som att någon slagit mig mellan benen ett flertal gånger med ett baseball-trä än att jag genomgått ett kirurgiskt ingrepp. Mycket märkligt att detta hände och väldigt märkligt att exakt samma sak sedan hände några veckor efter spruta tre förutom att jag inte tog mig till sjukhus. Jag låg kvar hemma med smärtor i två dygn och med en alltför stor boll på höger sida.

Jag förstår ju att många av er som läser detta tagit er igenom mycket värre saker här i livet vad det nu än kan vara. Men det är ju fantastiskt att vi har sjukvård och skönhetssalonger som kan rätta till våra eländiga kroppar när det behövs eller om man bara vill piffa till sig en aning. Precis som med ett hus eller en bil eller you name it. Allt behöver omvårdnad och ibland vill vi bara göra huset, bilen eller något annat lite fräschare och snyggare och då går det att lösa med hjälp av någon duktig hantverkare.

Vissa saker måste åtgärdas omgående men får man lust att fixa något som egentligen inte behöver ordnas så är det ju inget fel i det. Var och en gör som den vill. 

Vi ses kanske på ett operationsbord, en bilverkstad, en inredningsbutik eller på en skönhetsklinik i framtiden.

Livet bjuder alltid på överraskningar!

Niklas Lindkvist