Östberg: Ögonblicken som förändrar livet

Fullsatt kapell i Tallnäs

Tallnäs kapell var både till bredden och längden fylld med besökare och man hade sedan en längre tid annonserat ut ”slutsålt” när Annika Östberg kom till bygden för att berätta om att överleva. Annika dömdes till livstids fängelse i USA för dubbelmord. Livstidsstraff i USA är 25 år eller mer. Efter att ha avtjänat 28 år av sitt straff i USA förflyttades hon hem till Sverige och Hindseberg.

Onsdagens temakväll på stiftsgården Tallnäs, Tofteryd, var något försenad då resan till Småland tog lite längre tid än planerat…

– Min pappa jobbade inom järnvägen och så här var det inte förr. Men i dag fungerade inte allt enligt tidtabellen, börjar Annika Östberg berätta efter att Tallnäs vd Emil Qvarnström hämtat henne på järnvägsstationen i Nässjö. Emil konstaterar att ”det blev ett äventyr på småvägar för att hinna fram i tid”. 

När Annika börjar berätta om sitt liv och sin starka berättelse blev åhörarna tysta… 

– Jag växte upp i Stockholm i en liten etta. Min mamma och pappa skiljde sig. Min mamma jobbade på SAS. När hon var borta var jag hos mor- och farföräldrar och kusiner. Jag fick vara ett barn som var uppskattad och fick uppleva världen omkring mig. Det är viktigt. Jag hade nog inte gått igenom så mycket om jag inte hade hört min farmors ord inombords. När mamma inte var ute och reste jobbade hon på Grand hotell. En dag var min mamma ledig och jag var glad. Hennes telefon ringde. Det var hennes chef på Grand hotell som ville att mamma skulle komma och jobba då en av medarbetarna var sjuka. Min mamma ställde upp. Den här dagen kom en amerikanare in på hotellet och träffade min mamma. De gifte sig och vi skulle flytta till Amerika. Det enda jag visste om Amerika var Little Joe och Disneyland. Det lät spännande, men när jag stod på Arlanda tänkte jag på min farmor och farfar. Det var ingen lycklig flicka och det blev inte bättre när vi kom fram…

Annika Östberg

– Min mammas nya man var äldre, min mamma fick hemhjälp, vi hade en bassäng och ett stort hus. Det gällde inte vem man var som person. Det gällde vilket efternamn man hade och var i området man bodde. Jag var helt utanför i skolan. Jag var för lång, pratade konstigt, var för blond och jag förstod inte reglerna. Man skulle bara umgås med rätt tjejer och vara med i rätt aktiviteter. Min styvfar ville veta vad deras pappa hette och var de jobbade. Jag vandrade ensam. Det fanns en bowlinghall dit kunde jag gå. Jag träffade folk från fel sida av staden. Vi hade roligt tillsammans. Såklart hade jag inte fått träffa dessa om jag frågat. Tonårsklubbar fanns på den tiden, med livemusik, läsk och godis, någonstans för unga att hänga. Vi satt där en kväll och lyssnade på musik. En paus togs och trummisen kom och uppmärksammade mig. Då kände jag mig stor. Jag började smyga ut med honom. Han var 24 och jag var 13. Det var inte så bra. Min mamma fick reda på det här och förbjöd mig fortsatta träffar. Jag var så kär man kunde vara. Livet skulle bara ta slut om jag skulle sluta att träffa den killen. Vi rymde till västkusten, till San Francisco och Ashbury. Där fanns två gator. Där gatorna korsas föddes hippien. Vi ungdomar hade makten. När jag träffar ungdomar i dag har de tappat makten. De har gett upp: ”i morgon dör vi”. Det är sorgligt, vi måste ge tillbaka den där kraften. Det här var en tid att töja på gränserna. Man skulle få kontakt med sitt inre jag. Som lite hjälp på traven fanns både hasch och LSD. Allt var annorlunda. 

– Jag ville prova också. Det var väldigt lite information om droger på den tiden. Den som fanns var hysteriskt och fel. Jag blev helt beroende från allra första gången, så går det inte till egentligen, För mig tog den här nya grejen bort allt som bubblade inom mig, att lämna landet, allt bara gjorde det lugnt. Beroendet sitter inte i kroppen. Beroendet sitter i psyket och själen. Där sitter det äkta beroendet. Det här tog bort så mycket smärta. Dyr drog. Min nya kille snattade för att få pengar till droger. Tjejer tjänar pengar och det var knappast olagligt. Första gången strippade jag för några gamla gubbar i ett höghus. Då var jag 14 år. När jag var 15 år blev jag gravid. Jag ville behålla det här barnet, men jag förstod den fysiska delen med beroendet. Jag vaknade varje morgon med en monsterklo i mig. Det fanns inga avvänjning på 60-talet. Skulle man lägga ned var det bara att sluta, jag hade bara känt början på abstinensen. Jag visste att jag jag måste komma långt bort, så jag tältade långt ute på landet, i en vecka. Jag trodde jag skulle dö. Jag kom därifrån relativt ren. 

– Min son föddes i slutet av juli 1970. Han fick namnet Sven. Närmare än ordet svensk kom jag inte. Det skulle alltid vara han och jag, jag skulle ta ned hela världen för honom. Men det blev inte så, såklart. Jag var tillbaka till den här killen i San Francisco. Nu var det inte de här gubbarna i huset utan nu var jag till salu ute på gatan. De andra tjejerna jagade bort mig och det var ett krig hela natten. Jag kom hem med pengar och knark. Jag fick stryk. Jag stack med Sven, ingen lätt grej precis. Skaffade telefon, vilket var ovanligt på den tiden, men då blev det en hel annan värld. Jag skapade mig ett kontaktnät. Kunden fick aldrig veta vart jag bodde. Jag skjutsade Sven till barnvakt och sedan vidare till vad kvällen skulle innehålla. Innan stunden var inne så var jag tvungen att vara drogad. Trodde Sven sov, han satt och petade med pennan på armen, då var han 2 år. Barn tar till sig. Där och då bestämde jag mig att jag måste göra en radikal förändring. Man kunde inte vara respektabel och ensam mamma. Det krävdes att det ska finnas en pappa i livet. Jag började leta fram en vanlig hederlig kille. 

– Jag hittade honom, en långtradarchaffis och duktig katolsk pojke. Jag övertygade att han var kär i mig. Vi gifte oss och flyttade till en förort. Sven fick gå i en bra skola. Det gick rätt så bra. Min mamma ringde 1980 och sa att min mormor skulle komma på besök. Sven och jag tog tåget till Kalifornien. Min man stannade hemma. Jag bad min bästa kompis titta till huset. Skolan skulle börja och vi kom hem. Min väninna hade tagit hand om allt jättebra, till och med min man. Han tog allt med sig. Där satt jag i mitt tomma skal och tyckte synd om mig. Heroin hjälpte. Skickade iväg Sven en liten stund tills jag kommer på fötter igen. Jag körde på. 

– En dag kom en man som hette Bob och han hade knark. Jag blev avstängd från metadonprogrammet, heroinberoende, inga pengar och ingenstans att ta vägen. Sa det till honom att jag kan tjäna pengar. Då sa han nej, ”ingen ska tafsa på dig”, här är en man som sätter värde på mig. Med de orden skulle jag dött för honom. Vad gör man för att få pengar? Jo, man kan sälja stulna varor. Vi sålde kött till Joe, det blev diskussion kring 200 dollar och Bob sköt ihjäl Joe på grund av mitt beroende. Jag var helt hysteriskt. Såg Joe ligga där, tänkte på Sven. Bob frågade: ska vi till Mexico eller Kanada? Det var jag som sa nej, jag måste få krama Sven. Det tog 12 timmar att åka dit. Jag petade i mig allt jag kunde få tag på, piller, alkohol och kokain, men inget av detta tog bort den här hemska känslan. När vi anlände till rätt stad, så hittade jag inte. Vi körde runt och letade, jag var besatt, jag kunde inte tänka vad som låg bakom eller framför. Jag var helt borta i huvudet. Vi fick punktering och fick stanna. Gick ur bilen.

– En polis kom fram till Bob, han ville bara hjälpa. Bob sa att vi har kört vilse. Jag letade efter den lilla lappen med adressen, jag hörde ljud utanför. Även om båda var en bit ifrån mig så var fokus på polismannens rygg. Allt jag såg var polismannens skjorta, den var grågrön. Jag såg små svarta fläckar, hörde ljud, men kopplade inte förrän han segnade ned på marken. Han flöt ned. Så sakta…han låg så stilla och tyst, så trasig. Hela världen höll andan, det var inte en vindpuff, ingen småkryp, inga löv, inget ljud. Sedan rasade ljuden in. Då hörde jag Bob. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, men vår bil hade punka så vi kom ingenstans. Vi tog polisbilen. Det blev en jakt. I småstäder har man en eller två sheriffer, men alla män mellan viss ålder har bricka och vapen. När vi tittade bakom oss var det en orm av ljus som följde oss. Bob kraschade. Jag hamnade på golvet, Bob sköt vilt omkring sig, kulorna slog hål på bilen. Jag kände hettan. När jag såg kläderna efteråt hade jag kulhål. Hur jag kom därifrån oskadd är otroligt. Bob överlevde och vi båda hamnade på häktet. Åklagarna ville ha dödsstraff. Vem som håller i vapnet spelar ingen roll i Amerika. Alla som är med när det händer är skyldiga. 

– Efter några månader i häktet dog Bob. Jag flyttade till en anstalt, jag hamnade i dödscellerna. Det var tagit för givet att jag skulle få dödstraff. När man kommer in där får man inte ha ett klädplagg, inte ett par trosor, utan en pappersklänning. Blev visad till en cell i cement med toa, fast säng, ingen madrass och en filt som var utformad så att man inte kunde skada sig. Man får jobba sig upp för lyxsaker som exempelvis trosor och tunn madrass, men så småningom jobbade jag upp mig till både papperslapp och en avbruten blyertspenning. Jag skrev en mening i taget. Jag var bara här tills jag kunde hitta ett sätt frågetecken efter varje mening, för jag skulle ta livet av mig, men så länge jag kunde sätta frågetecken efter varje mening så överlevde jag…

– 1984 blev det olämpligt att kräva dödstraff till någon som ”bara var med” och inte hade gjort själva handlingen. Om jag erkände mig skyldig så slapp de rättegångskostnaderna. Var två och ett halvt år kunde jag ansöka om nåd. Det var gaskammare på den tiden. Man hade en huva på huvudet, man släpper ned en vätska i en påse som man andas in. Det fräter ut lungorna och det är därför man har huva på sig. I 12 och ett halvt år skrev jag på samma ansökan om nåd.

– I USA jobbar alla fångar. Rörmokare, kock, trädgård, administration. Jag trodde jag var tuff. Jag fick lära mig en helt ny värld med tre språk: svenska, engelsk och kåkspråk. Jag lärde mig vem är vem, det var viktigt, och de viktigaste reglerna var vilket språk fångarna hade. 

– 1985 fick jag reda på att min son dött i en bilolycka. Hans kompis hade kört bil full och krockade. Min son dog. När de åkte hem till min sons pappa och berättade så dog han i hjärtinfarkt. Jag hade otrolig smärta och sorgen var djupt inom mig. Jag knarkade på anstalten fram till 1989. Anstalten tog slumpmässiga prover. Jag var positiv, såklart. Jag hamnade i häktet innan murarna. När dörren smällde igen bakom mig tänkte jag: ”allt jag ställt till med, när skulle allt ta slut?”. Det krossade mig. Det var inte bara två mordoffer, min son, hans pappa, de här männens familj och kollegor. Alla kvinnors män som jag hade varit med. Det tyngde mig, jag lade mig, jag skrek ”Gud!”. Jag var rätt arg på Gud, varför skulle han ta en 15-årig pojke och lämna en skräpbit som mig levande? Jag bad från hela min själ och hjärta. Jag blev förflyttad till en annan avdelning efter 30 dagar, då började det hända saker direkt. Jag träffade en kompis som jag både knarkat utan och innanför dörrarna, men hon var drogfri. Det var någon ”gudbaserad plan”. Hon måste ljuga. Det här var omöjligt. Ingen klarar av att komma ut ur den här världen. Kanyl i armen, bakom lås och bom. Här var hon. Plötsligt var det inte så smärtfritt. Hur gjorde hon? Jag började följa instruktioner, började till och med att be. Livet började förändras för mig. Vilken chans hade jag? Skulle jag leva skulle jag vara här, annars skulle jag få checka ut. Jag tänkte att jag ger det här en chans. 

– Jag började hjälpa tjejerna skriva brev, började läsa juridik. Hamnar man på kåken förlorar man sina barn. Jag hjälpte några tjejer att överklaga och vi vann. Jag lärde mig en hel del, diplomati och jag lärde mig prata för andra. Livet gick vidare. Så kom nästa gång jag skulle begära nåd. Den här gången skulle dottern till polismannen och hans fru var med. Innan vi gick in kedjades vi i fötter och händer. Jag blev tillsagd att ”anhöriga sitter till höger. Om du så mycket som vänder en ögonfrans åt anhörigas håll så låser vi in i dig i straffisoleringen”. Dottern skrek åt mig: ”Du dödade min pappa. Jag hatar dig och jag hoppas att du dör här”. Dottern såg en iskall kvinna som vände henne ryggen. Ingen ögonkontakt. Hon visste inte om mina regler. Jag fick avslag på nåd, det var nog tio år då. Jag kunde knappt inte stå. Det var så tjockt och tungt, jag orkade inte. Nu hade jag kommit till en tro, nu har jag fattat att det finns en Gud. 

– Jag hade inte sett en hund på 20 år. En dag fick vi hundar på anstalten och vi skulle träna dessa. Vi fick in 20 vilda valpar, fyra månader gamla. Hundar förändrade väldigt mycket. De bodde hos mig under hela dygnet. När de var 7-8 månader var de vältränade och allt jag önskade och bad om var att jag kunde få behålla en av hundarna. Det var omöjligt, såklart.

– Jag var tvungen att förnya min begäran om förflyttning. Som tidigare var det samma brev och garanterat samma svar som löd ”nekad ansökan”. Jag visste vilket svar jag skulle få, men ansökte och begärde att få flytta hem, likt tidigare gånger. Februari 2009 kom fängelsedirektören med ett brev. ”Vi väljer att godkänna…”. Jag var helt chockad, ringde konsulatet och det stämde. Alla var så rädda att media skulle få tag i detta och att guvenören drog tillbaka sitt godkännande. Jag fick därför inte säga adjö till mina veckor. Det tog två veckor från Los Angeles till Örebro och Hinseberg. Varje dag väntade jag på att någon skulle säga att jag skulle tillbaka till fängelset i Los Angeles.

Örebro tingsrätt meddelade i november 2009 att Annika Östberg fick sitt straff tidsbestämt till 45 år och därmed kunde bli villkorligt frigiven i maj 2011 efter två tredjedelar av strafftiden. Annika fick frihet, som planerat, i maj 2011. 

– I dag har jag mitt eget hem. Jag har ingen pension och kämpar varje månad, men jag är så tacksam. Varje dag kan jag gå ut ur min bostad och se friheten. Stanna upp, gå i skogen och andas ren luft. Jag har skrivit några böcker och när jag började skriva så visade sig att det var så många små beslut som gjorde allt. Rubriken på min första bok blev ”Ögonblick som förändrar livet”. Jag vill lämna några avslutande ord till er i kväll: Säg tack till livet och uppskatta det vi har.