Rysk-litauiska familjen öppnade dörren för ukrainska flyktingar

Vi träffas i villan i Vaggeryd där Evgeniia Kleinas och hennes familj bor. Nu bor även Anja och hennes son Timur här sedan 17 mars. Från början var det två familjer som bodde hos Kleinas men den andra familjen fortsatte sin flykt till bekanta i Spanien.

Paret Kleinas tänkte var för sig om att hjälpa till och pratade med varandra om att öppna sitt hem. De fyllde i ett formulär på en sida på nätet men fick där inget gensvar. Genom kontakter med kompisar och volontärer fick de tag i två familjer som de hämtade upp i Huskvarna när bussen stannade till där. Människor som de inte kände eller hade träffat tidigare fick flytta in hos familjen Kleinas.

Det har länge varit oroligt i Ukraina. Anjas familj har fått fly för andra gången. Första gången var 2014 då det var oroligheter och krig då hon bodde i Donetsk och flydde till Slovjansk. Den här gången fick det bli till ett helt nytt land.

– När det började skjutas och vi satt i skyddsrummen kände vi att nu måste vi ge oss i väg. Vi hade inga kompisar eller bekanta i något annat land men vi åkte till Kramatorsk och försökte komma med tåget. Det var fullt och så mycket folk att jag och min son blev separerade från varandra och fick återvända hem för att komma på en annan lösning. Dagen efter lyckades vi att komma med på ett evakueringståg som gick till Lviv och över gränsen till Polen med buss vidare till Sverige, säger Anja.

Anjas man åkte ett par veckor innan kriget började till Polen för att arbeta. Där kan man enligt regler få stanna i tre månader utan visum. Nu den 12 maj går visumet ut och nu vill han komma till Sverige för att återförenas med sin familj. Men eftersom han åkte innan kriget bröt ut för arbete i Polen är risken stor att han inte får stanna. Förhoppningen är att han kommer i dagarna för att försöka stanna i Sverige.

– Jag känner mig inte hundra procent lugn. Man tänker på hur det är i Ukraina med vänner och bekanta och jag är orolig för dem. Hur är det med lägenhet och annat, finns det kvar? Min moster är kvar och henne har jag inte haft kontakt med på två månader, men genom grannar har jag fått veta att hon lever, berättar Anja.

– Jag är jätteglad och tacksam för Evgeniia och grannen Pernilla som har hjälpt mig jättemycket och att jag hittat nya vänner och slipper vara ensam, avslutar hon.

Vad som kommer att hända framåt med Anja och hennes son är oklart. Det kan bli så att migrationsverket bestämmer att de båda får flytta till ett tillfälligt boende i Malmö eller någon annan stad.

Evgeniia, Anja och sonen Timur. Foto: Martina Ojala