Sandra presenterar en novell

– Min novell ”Sinnessjuk” är den av mina texter som jag har fått mest kommentarer på. Det är tack vare dess detaljrika innehåll, säger Sandra.

Sinnessjuk

• Tips på musik medan läsning (länk):

Jag är tyst när mamma och pappa dansar med full glädje framför mig. Snön faller ner utanför kökets fönster men det är inte kallt, utan varmt. Mamma vänder sig till mig…”-Jane, älskling?”.

Tårarna rinner ner för mina porslinsvita kinder. Jag dras tillbaka från gårdagens minne till nutiden. Ni ligger nu framför mig med tomma ögon på vår framme gård.

Vädret är perfekt, gräset fuktig nog för att ruttna era lik i ett par dagar. Det börjar redan krypa upp parasiter på er som sakta gräver sig in i eran mjuka hud och era ögonglober.

Det knastrande ljudet av vinden ylar genom träden och får mig att rysa. Jag darrar och sväljer mina tårar, hon kommer också att ta mig om jag inte börjar springa. Med full fart drar jag min svaga kropp upp på det fuktiga gräset och vänder ryggen mot er. Jag vänder min blick tillbaka en sista gång för att titta på era lik innan jag rusar iväg.

Allt känns kvävande och mina tankar rusar fram och tillbaka. Skrattet som följer med mig bakifrån får mig att tappa fokus och snubbla över trädens rötter. Mitt ute i ingenstans, fullt av grenar och träd hörs ett skratt tydligt. Vinden blåser nu starkare in mot skogen. Drar både med mitt långa svarta hår och min uppmärksamhet djupare in i skogen. Jag kan snart inte ens skilja skrattet mellan mitt eget.

Dimman rör sig fram sakta tills jag inte ser en enda gren. Jag ställer mig upp och smetar in mina röda knän. Allt blir tyst, till och med rösten i mitt huvud och mina tankar blir nu tyst. Sakta växer skrattet fram igen, denna gången närmare. Alldeles bakom nacken på mig. Jag vänder mig om, men ingen är där. Ingen förutom mig själv.

Plötsligt hör jag skrik. Flera håll samtidigt, skrattet blir bara mer och mer. Grenar bryts av och saker tar hårt tag i mig, men jag sliter mig loss och springer ifrån skrattet. Något biter mig i benet, hårt. Överhud slits av 10 cm och 3 cm djup. Jag rycker ifrån mitt ben hastigt. Det lämnar kvar ett stort märke med tänder fast på munnen av såret, -”människor tänder…” flämtar jag och försöker dra in luft i lungorna.

Det svider och den röda vätskan slutar inte att rinna. Men jag slutar inte att springa, inte nu. Jag går hukandes fram och stannar vid ett träd. Med djupa tag andas jag ut djupt och släpper ut ett livfullt skratt.

Allt blir tyst igen, förutom ekandet av oklara mummel. Jag tar mig närmare, denna gången försiktig. Något faller ner bakom mig och får mig att hoppa till. Jag vänder mig snabbt om.

Något rinner ner för mitt ansikte, sakta och krypandes från mitt vänstra ögonbryn ner till min mun. Det rinner ner mot min tunga, jag tar min tid och avnjuter smaken. Rullar de små dropparna ifrån den beska vätskan runt munnen. Smaken väcker mina sinnen fram. Jag går närmare och allt jag hör är nu mina andetag, bara mina.

På sidan av ögonvrån får jag syn på något. Jag kiser ögonen och går mot figurens håll. Förbi trädet med den rinnande vätskan.

En man står vid ett träd framför en damm, tyst och stilla. Hans glasvita ögon tittar tillbaka på mina. Jag kastar mina armar upp i luften och springer skuttandes mot mannen. Han säger inget, utan står bara där och stirrar.

När jag går närmare så inser jag att det inte är jag som han tittar på. Mina ögon söker sig runt i den tunga dimman, den börjar släppa sig. Han står inte utan svävar. Jag biter i mina naglar och tittar upp.

Nu ser jag klart, nu ser jag allt. Molnen drar sig undan och snart syntes allt i det ljusa bleka månskenet. Mannen har en kniv spetsad mitt på huvudet. Inte ett minsta tecken på liv fanns kvar på honom. Och hans kropp, hans svävande kropp. Den hade nu en uppskuren mage, från halsen ner till naveln. Tarmarna hänger nu ut, fräscha och röda, med gul vätska rinnandes ner. Pulsen ökar och jag tittar runt. Allt som fanns kvar var nu mina fotsteg och 7 stilla kroppar. 9 med mina föräldrar.

Jag springer fram till dammen, ensam och övergiven. Med skadade fötter och darrande händer tar jag mig fram. Tillslut tar all min kraft slut och jag faller ner på knä framför en damm. Tårar rinner ner för mina kalla kinder när jag stirrar blankt ner på dammens reflektion. Tankarna i mig rusar, ”varför jag?”. I dammens reflektion tittar mördaren tillbaka med tårar i hennes svartrunda ögon.

Jag ler.                                                                            

Sandra Nguyen