Sjuksköterskorna som håller kontakten

Under ett par dagar träffades gänget på Hooks Herrgård för spa, middag, promenader och utflykter. Tidningen var där och träffade dem och de berättar:

– I januari 1966 började vi utbildningen och vi blev färdiga specialistsjuksköterskor efter tre år. Vi kom från alla möjliga håll och bodde två och två. Vi bodde på internat och blev ganska sammansvetsade. Vi har hållit kontakten under hela tiden, detta är den trettonde gången vi träffas. Det har aldrig varig längre än fem år mellan gångerna. Vi är 26 av 36 kvar i livet och vi är 17 stycken som träffas här nu, berättar en av träffdeltagarna.

– När vi skulle börja skolan så skulle vi skicka in ansökan och sedan komma på test i två dagar. Både svenska, matte, biologi, kemi och intervju med psykologiskt test. Rättstavningen var viktig. Ett ord jag kommer ihåg var abborre, det skulle vara med två b och två r. Det glömmer jag aldrig. Vi skulle räkna matte för att kunna räkna ut läkemedelsdoser. 

– Under utbildningen fick vi väldigt mycket praktik och ingick då i arbetsstyrkan och fick faktiskt lite betalt: 250 kronor i månaden. På det betalade vi hyra, mat och skatt så det blev inte så mycket över. Det var ett helt annat upplägg då än vad man har nu med mycket mer praktik. En specialistutbildning ingick i utbildningen och efter två år fick man välja inriktning. Praktik och teori följdes åt och vi kunde ha undervisning på kirurgkliniken till exempel. 

– 1 080 kronor var den första lönen när vi färdiga, säger en av damerna.
– 1 642 hade jag som var operationssjuksköterska, säger en annan.

– Visst fick man fick ob-tillägg, men det var inte mer än ett par kronor i timmen. Vår första semester i december åkte vi till Kanarieöarna, vi var femton av oss som åkte och vi mellanlandade i Portugal. Vi åkte för studiebidraget, då var inte rektorn glad.

– Jag som bodde på stan fick inte gå i mina vanliga kläder till och från sjukhuset utan var tvungen att ha uniform med uniformskappa och hatt på mig. De sydde upp kläder till oss när vi började där. Längden på kjolen skulle vara en speciell längd och vi skulle ha armbindel. Men det försvann sedan och de som började efter oss hade vita rockar. 

– Det har ändrat sig väldigt mycket inom vården. För det första var det en väldig hierarki. Kom läkaren så stod man i givakt och metoo var inte uppfunnet då direkt… Om man tänker på vården i stort. De hade börjat göra höftplastik i Jönköping. Då låg patienten på rygg i en kälke i sex veckor. Det var stor risk för proppar, det fanns ju inget som var propphämmande då. I dag går man upp på kvällen efter operationen och går hem därefter. Likadant med hjärtinfarkter, det är otroligt vad det har ändrat sig men de fick väldigt fin omvårdnad.

– Men vi slapp det här med dateriet och jobbade på ett helt annat sätt med patienterna. Det var papper och blyerts i kollegieblock där det stod vad de skulle ha för mediciner. Pappersjournaler, remisser till laboratoriet, allt var i pappersformat. Datorn kom mycket senare. Den natten som Estonia gick under så gick jag min första datakurs.

– Det var tre män som gick mentalutbildningen. De gick sin allmänutbildning tillsammans med oss, men i klassen var vi enbart kvinnor. Vi minns inga män som var sjuksköterskor och undersköterskor. 

– Vi slipade kanyler och hade inga engångsartiklar. Och sövde gjorde vi med eter, då tror folk att man är jättegammal när man säger det. 

– Examen var i Sofiakyrkan i Jönköping, vi gick in på rad och skulle ta emot brosch som tecken på tre års slit och släp. Broschen var legitimationsbeviset.

– Några av oss jobbar fortfarande och det är nog ingen som har bytt inriktning egentligen. Det är ingen som har gått till ett annat yrke. Vi valde rätt helt enkelt. Många av oss har hjälpt till att vaccinera nu när det varit högtryck på just det.

– Våra träffar alterneras mellan Jönköping, Värnamo, Eksjö, Varberg, Öland och Tranås. Vi brukar träffas i två dagar. I går började med att äta lunch tillsammans och de som inte gick på spa efteråt gick en promenad i herrgårdens fina omgivning. Sedan fikade vi och hade det mysigt. På kvällen blev det middag och efter det satt vi och pratade fram till klockan elva om allt möjligt. Det var gemytligt.  

– Vi tänker fortsätta att hålla den här kontakten. Nu får vi inte vänta tre år, utan nu ska vi träffas varannat år. Vilka minnen vi har, 53 år har gått sedan vi tog examen. 

– En eloge vill vi ge till Hooks Herrgård, för god mat och trevliga rum, avslutar damgänget.

Text och bild: Sara Mejving och Martina Ojala