Skoglund: En klinisk och kall beskrivning av döden
Nyheter Mordet på 21-åriga Tove i Vetlanda har varit uppmärksammat i hela landet. Därför tog jag mig till hovrättsförhandlingarna i Jönköping för att få en inblick i rättegången. Det jag tar med mig är hur kliniskt och kallt en människas död avhandlas i rättssystemet.
Foto: Henrik Skoglund och David Alin
Jag förstår ju själv att när det handlar om att avgöra dödsorsaker och skuldfrågor så kan det inte avhandlas inlindat i känslosvall. Det skulle helt enkelt inte passa sig i vårt rättssamhälle.
Jag var på plats under advokat Clea Sangborns vittnesförhör med Anders Eriksson som är professor inom rättsmedicin och som under sin yrkesverksamma karriär inom området varit inblandad i cirka 50 000 obduktioner.
Sangborn tillbringade de tio första minuterna med att verkligen pränta in den gode professorns cv i åhörarna, och självklart ska hon göra det då Eriksson är hennes vittne så att säga. Hon företräder den äldre av de två unga kvinnor som i tingsrätten dömdes till livstids fängelse för mordet på Tove. Detta genom strypning, men i Erikssons utlåtande lämnas det en öppning för att Tove kan ha avlidit av kvävning av sitt egna maginnehåll efter att hon blivit medvetslös. Går hovrätten på den linjen så frikänns kvinnorna för mord.
Jag är ingen van rättegångsbesökare, jag har bevittnat fyra-fem stycken och då har det handlat om ”skitsaker”, aldrig mord. Det som blev påtagligt här är hur hela förloppet beskrivs med sterilt språk och tonläge. ”Terminal dödsorsak”, ”manuell strypning” och ”sköldbrosk” var kanske de enklaste termerna att förstå.
Professorn redogjorde för att det vanligtvis tar 4–5 minuter att döda en människa genom strypning. Det många kanske inte tänker på är att det inte handlar om bristen på syre som dödar, utan det är bristen på blod upp till hjärnan som ju längre tid det tar ger oåterkalleliga skador.
I en dryg timme redogjorde han för allt som hade med kvävningsdöd att göra och det blev påtagligt kliniskt när han fick frågan av advokaten om det är möjligt att skador kan uppstå vid obduktionen som liknar de som uppstår vid en strypning. Han redogjorde då för att det finns rutiner för att förhindra detta. Bland annat genom att ”man först avlägsnar hjärnan innan man börjar dissekera halsen”. Jag är inte säker, men tyckte att jag hörde några av åhörarna dra efter andan.
Efter förhöret föreslogs en paus och, jag vet inte om jag hittar rätt ord här nu, men det blev nästan lite tragikomiskt när rättens ordförande sa följande citat efter allt vi precis lyssnat på: ”Vi behöver få lite mer syre i huvudet nu.” Förmodligen helt omedvetet om att det skulle kunna tolkas fel och kanske inte en helt passande kommentar i sammanhanget. Men misstag och felsägningar gör vi alla.