Skoglund: ”Kärlek är för dom, dom som har tur”
Nyheter Alla hjärtans dag – Okej? Så vaddå? Fira på ni som haft turen att hitta det ni söker efter. Själv ska jag rensa brunnen i duschen. Tjohej.
Bilden är ett montage. Foto: Pixabay och David Alin
Den uppmärksamme noterar säkert att rubriken är titeln på ett av Joakim Thåströms alla mästerverk.
”Jag står vid fönstret i ett hus vid havet
Jag såg henne komma genom trädgården där
Jag tror inte hon visste att jag såg eller hörde men jag såg
Och jag hörde hur hon sjöng tyst för sig själv”
46 jordsnurr har hunnit passera av det skoglundska livet och jag har på senare år funderat väldigt mycket över vad skillnaden nu är jämfört med förr gällande jakten på ”Den rätta”.
Mellan jag var 29 och 44 så levde jag ihop med kvinnan som bland annat skänkte mig två barn. Vi är sedan två år tillbaka separerade och under den tiden så har jag periodvis varit aktiv inom dejtandets snåriga värld. Jag har fått upp ögonen för hur svårt det verkar vara att få ihop något hållbart på längre sikt som småbarnsförälder. Kriterie 1 A är ju att man ska ha samma barnveckor och redan där försvinner ju potentiella relationer.
”Jag körde neråt mot den gyllene staden
Frågade flickorna som stod längs vägen
De bara stirrade ned i marken och sa min herre ni
Ni vet ingenting, ni vet ingenting”
Det viktigaste är ju såklart att man ska passa ihop och ha känslor för varandra. Med åren så har man verkligen satt en mall för hur man vill ha det, vilket verkligen krånglar till saker och ting.
Jag ska inte påstå att jag ”tog vad som helst” i mina unga år. Verkligen inte. Men jag tror någonstans att man levde i tron att alla är formbara, att den man inledde ett förhållande med så småningom skulle anpassas till att bli ”Fröken perfekt”. Även att jag då åt mitt håll skulle närma mig hennes ideal och krav. Exempelvis genom att man skapar en framtid ihop genom samboskap etcetera.
Eller för att uttrycka det på ett enklare vis: Man växer ihop.
”I kvarteren bakom stationen
Jag frågade poeterna som satt där på rad
De bara glodde kaninögda rakt fram
Till slut, till slut sa de, va kan vi om sånt?”
Där och då strävade man alltid efter något tillsammans med någon. Men nu är det annorlunda. Herregud, jag är ju till och med uppe i åldern att det till och med kan finnas potentiella mor- eller farmödrar på andra sidan Tindermatchningen. Skrämmande.
I takt med livserfarenheten så har kraven på den framtida partnern helt enkelt blivit större. De ska vara på ett visst sätt och numera är de nog helt enkelt mindre formbara. Gäller såklart vice versa också. Men, jag tror också att dejtingappar spelar en roll i att minska på vårat tålamod. Nästa ”fling” kan ju faktiskt vara bakom nästa matchning. Ungefär som att beställa hem hämtpizza.
”Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, dom som har tur
Kärlek är för dom, kärlek är för dom, va kan vi om sånt?”
Hur ska hon vara då? Jag brukar säga: Ha en rimlig personlighet och båda fötterna på jorden. Humor, inte göra hönsgårdar av fjädrar och såklart trygg i sig själv. Viktigast av allt är dock att hon högljutt klagar på hur jag packar diskmaskinen.
Det kan väl inte vara så svårt att hitta någon som matchar mina krav?
PS. Detta är ingen kontaktannons. DS