Skoglund: Orosanmälningarna ökar – det oroar
Nyheter Under morgonen damp det ner en sorglig rapport från Socialstyrelsen i vår mejlkorg – nämligen den att antalet orosanmälningar ökar.
Foto: Pixabay och David Alin
Under 2021 kom det in cirka 422 000 orosanmälningar till socialtjänsterna runt om i landet. Det är en ökning med 27 procent sedan 2018 och under förra året berördes vart tionde barn av en orosanmälan.
I rapporten pekar man på flera möjliga orsaker till ökningen. Bland annat att FN:s barnkonvention blev lag 2020, samt att de digitala e-tjänsterna gör det enklare att anmäla.
Det är lite vid detta jag skulle vilja uppehålla mig. Jag hade nämligen ett intressant samtal med en lärare som berättade att skolan numera är skyldig att orosanmäla vid hög frånvaro.
Hur det där exakt ser ut varierar från kommun till kommun, men vad jag fick till mig så funkar det som så i en av länets kommuner att om eleven har tio procents eller mer frånvaro så upprättar man en handlingsplan och om inte detta fungerar samtidigt som frånvaron ökar och skolresultaten går ner så orosanmäler man. Något man är skyldig enligt lag att göra alltså.
Antalet hemmasittare ökar, det vill säga de elever som helt enkelt inte går till skolan. Jag tror att en möjlig orsak till detta är pandemin plus det faktum att det inte är lika tråkigt som förr att vara hemma om man exempelvis var sjuk.
Jag är född 1978 och i början av min skoltid så fanns det bara två tv-kanaler och på dessa gick det inga program på dagarna. Det man kunde underhålla sig med som bäst var ett sönderspelat kassettband med Mora träsk eller att för femtionde gången kolla på Nu blåser vi snuten. För ut kunde man ju inte gå eftersom man var sjuk.
Numera är våra hjärnor ständigt påkopplade på grund av tv-utbud, sociala medier etcetera. Just det där med sociala medier är något som jag tror bidragit till ökad psykisk ohälsa bland barn och unga. Det blir en annan stress och press på att duga till.
En annan teori jag har är att även många föräldrar stressar och pressar sig själva för att räcka till i omgivningens ögon. Till priset att man kanske glömmer bort det viktigaste ansvaret man har, nämligen att uppfostra och finnas där för sina barn.
Det jag tar upp här är något jag funderat och oroat mig över länge. Därför är det inte förvånande att orosanmälningarna ökar. Det kommer krävas ett hästjobb att vända trenden.
Samtidigt, om vi ska vända detta till något positivt så är det ju att anmälningsbenägenheten verkar ha ökat. Något som är bra då barn och unga med diverse problem har en ökad chans att fångas upp tidigt.
Tror att de flesta som har kommenterat här inte har en aning om vad det innebär att ha ett barn som är hemmasittare. Hade ni haft det hade ni inte skrivit den kommentar ni gjort. Min hemmasittare hade varit hemma även om det inte fanns tillgång till dator, mobil eller tv det är inte det som är problemet. De som skriver det behöver läsa på lite mer om ämnet. Barnet är hemma på grund av att det mår psykiskt dåligt i skolan för att skolan inte klarar av att anpassa för eleven då många hemmasittare har en NPF-diagnos. Hade barnet klarat av att gå till skolan hade det gjort det för de flesta hemmasittare vill inget hellre än att klara av skolan.
Det är en debattartikel, alltså en text där skribenten vill lyfta sin åsikt och påverka andra. Det är då bra att argumentera med hänvisningar till forskning, men inget måste. Man får alltså ha med egna åsikter.
En vanlig artikel är något annat.
En del av problemet är kanske att en del av föräldrarna inte längre är en del av samhället, på grund av långvarig arbetslöshet och utanförskap?
I dessa familjer är det nog lättare för barnen, speciellt om de är skoltrötta, att vara hemma då föräldrarna inte kanske känner något socialt tryck att barnen ska gå i skolan, eller själva kanske har så stor kunskap om hur samhället fungerar i stort.
Av allt jag har hört så verkar skolan idag vara en väldigt otrygg miljö. Det kanske inte heller bidrar till att locka elever att vara i skolan.
Föräldrar inte längre en del av samhället! Är nog knappast problemet. Jag går till jobbet varje dag och har alltid gjort det, men tyvärr har mitt barn ändå blivit hemmasittare på grund av dåligt miljö i skolan och pedagoger som kränker. Mitt barn skulle vara hemma även om det inte fanns mobil, dator eller tv det är inte det som är problemet.
Jag jobbar som lärare och anser att det absolut blivit vanligare att elever inte kommer till skolan bara de senaste 5-10 åren då den digitala världen har blivit större. De problem som lyfts i ”Vem mördade skolan” har ju varit problem som funnits under senaste 30 åren. Jag har själv jobbat i lika många år och de första 20 åren var inga elever hemma.
Elever som sitter hemma nu i stort sett 100 procent får olika erbjudande som skolan är beredda att erbjuda, i många fall att tillhöra en mindre grupp med få elever med många vuxna som kan göra individuella anpassningar. Men eleverna kommer inte i alla fall. Det vanligaste orsaken som elev/vårdnadshavare säger är att eleven har social fobi och vill inte träffa folk. Hur ska skolan lyckas då?
Jag hör din fundering och okunskap om hur det ska lösas.
Det finns mycket forskning om detta och jag hoppas att regeringen som de har lovat att titta på denna fråga och finna en lösning på själva skolfrågor angående byggnader, lärare med mera.
Bara nyligen infördes npf – neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – i lärarundervisningen, där är ett bra första steg. Även om skolan borde göra mycket mer för att utbilda lärare mm om npf.
Det du säger som lärare känner jag igen i mångas historier. Eleven kommer inte, det blir färre och färre timmar i skolan. Det skolan ofta gör är en orosanmälan samt att sedan göra anpassningar som att ta bort gymnastik eller ämnen som eleven inte klarar av- alltså förkortad skoldag. Detta i stället för att gå till grundforskning till att eleven är hemma.
Socialen kan utreda, se till att allt är bra hemma men sedan har de inte makt att göra annat. Det enda de kan göra då är att vara med på möten med eventuell bup – barn- och ungdomspsykiatri – jag vet att inte alla har en diagnos men sedan är det skola och elevhälsoteam med familj.
Skolan måste i första läget analysera varför eleven är hemma om det är något fel i skolmiljön. Personligen vet jag att detta inte görs i alla fall även om skolorna har haft elever med liknande problem förr. Det jag kan tänka mig kan vara bra är en spindel-i-nätet-samordnade som arbetar endast med sådana frågor i varje kommun som kallas in direkt.
Det finns så mycket man kan göra men just denna kommun har dålig handlingsplan för hur detta ska göras. Föräldrarna får ringa runt, runt och man bollas hit och dit. Under dessa år när föräldrar och elev försöker att överleva detta så bryts ofta eleven ner mer och mer då inte rätt åtgärder satts in direkt.
Vi har också skolplikten som väger tyngre än barnets rättigheter, ja du läste rätt men nu har vi som tur är barnkonventionen som en lag så att barnen ska få sin rätt. I all helhet kan jag påstå att det finns andra länder än Sverige som har exempelvis läroplikt med mera där det fungerar mycket bättre.
Jag har läst nu att det i exempelvis Finland finns hemmsasittare så det är inte helt felfritt. Jag tror att alla som har orkat läsa ända hit förstår att detta är en komplex fråga med inte helt enkla svar. Alla elever är individer men de styrande i Sverige bör göra åtgärder för barnen, jag hoppas att det kommer att hjälpa till. Som ni förstår är jag mycket engagerad i frågan då detta rör sig om barn som ofta får en stor del av sin barndom förstörd. Vi vet av erfarenhet och historier att vad det gäller familjerna så är det inte bara familjer som låter barnen spela tv-spel med mera. Detta gäller alla, höginkomsttagare,låginkomsttagare med flera.
Tack alla ni fina lärare som undervisar. Det är ju så att ni gör oftast det bästa ni kan med de förutsättningar ni har. Denna frågan ska läsas högst upp och inte av er lärare som har mycket som det är. Ni gör ett bra jobb!
Idag har skyldigheten ökat att anmäla för minsta lilla sak, trasiga skor, ett skrapsår eller ogjorda läxor. Visst är det bra när den lilla procenten som faktisk råkar illa ut fångas upp, men socialtjänsten har fullt upp att bara skriva av efter
första mötet, och då är skadan redan skedd. En orosanmälan oavsett om den avskrivs eller inte sätter djupa spår,
Nej vi som arbetar på skola har inte skyldighet och anmäler inte för minsta lilla sak utan samlar på ordentligt innan en anmälan görs .
Du har inte vänt på tanken att det kan vara så att vår kommun inte klarar av att ge alla barn rätt anpassningar i skolan? Spännande ändå att de flesta först tänker tanken att en hemmakämpare, ofta med npf-diagnos el liknande problem väljer att sitta hemma och spela, titta på tv med mera och väljer helt bort den sociala kontakten och att få tillhöra en grupp, ett sammanhang, att få känna att man är bra på nåt. Ett tips till er som resonerar så här är att se serien vem mördade skolan. Mycket har hänt inom skolan och styrande politiker vet om problemet det medför men har ej satt in åtgärder. Googlar ni om ämnet finns det mycket forskning annars att hitta med. Allt är inte så lätt som att barnet väljer att sitta hemma för qtt det är roligare med tv. Tvärtom.