Skoglund: Som en doft av Östtyskland

Foto: Pixabay, David Alin och Polisens passkamera.

Bland de saker jag kommer minnas främst från 2022 är allt onödigt krångel som jag åsamkats av myndigheter, försäkringsbolag och banker. Upprinnelsen till att jag ens tar upp det är att jag under gårdagen skickades som en pingisboll mellan de olika luckorna hos polisen i Jönköping. Men vi sparar den historien till sist och inleder allt i kronologisk ordning.

Det hela började när jag och mina barns mamma separerade och vi kom fram till att hon skulle köpa ut mig ur vår gemensamma bostad då hon varje löningsdag skulle kunna duscha i pengarna hon får från sin arbetsgivare.

Det var jättemycket papper att skriva på och skicka in till banken. Men av vad jag förstod det som så skulle det ändå dröja relativt kort tid innan utköpet var klart och jag skulle ha pengarna på kontot.

Den 9 april skrev vi under ett så kallat bodelningsavtal. I slutet av augusti hade jag pengarna på kontot. Vi pratar fyra och en halv månad och dröjsmålet berodde på en sådan simpel sak som att banken skulle skicka papper i fysisk form för oss att skriva under. Något de alltså inte lyckades genomföra på drygt fyra månader och under den tiden var det ett sammelsurium av bortförklaringar på allt och alla förutom de själva. Det visade sig senare att…det var de själva som klantat sig då deras interna system och kommunikation tydligen inte kunde hantera en så pass enkel sak som att skicka brev.

Jag frågade banken ifråga lite försiktigt vid ett tillfälle om det hela inte kunde skötas elektroniskt med bank-id? Vi lever ju ändå i ett modernt tidevarv. Men det gick inte för sig berättade banken.

För att krångla till min lilla vrå av världen ytterligare drabbades jag av en vattenläcka rätt omgående i min nya bostad och det mina vänner är ingen höjdare när misstänksamma försäkringsbolag mer eller mindre kräver att man ska lägga motsvarande en halvtidstjänst för att servera dem diverse uppgifter samt ordna med allt annat praktiskt som exempelvis akutflytt och nytt tillfälligt boende. Jag trodde att det var för såna saker jag betalar en svindyr hemförsäkring varje månad.

Eftersom jag pysslar med självskadebeteende så ”roade” jag mig häromdagen att räkna ut hur mycket minus jag faktiskt gått ekonomiskt på något som ligger helt utanför min kontroll. I runda slängar 8 000 riksdaler. Pengar jag troligtvis inte hade behövt betala ur egen ficka om jag haft en anställd assistent som hade kunna sköta det hela åt mig. Vem har tid och ork med det när man jobbar heltid?

Krångel sa Bull. Sånt är livet sa Bill.

Östtyskland, sa Henrik.

Tidigt i våras så tyckte jag och mina barns mamma att det var läge att förnya både våra och barnens pass. Som de goda samhällsmedborgare vi är gick vi in på internet och bokade första lediga tid, vilket var i oktober. Man baxnar, men passkaoset har varit en följetong och detta skall icke avhandlas ännu en gång.

Under tisdagen skulle vi då gemensamt åka och hämta ut våra nya pass. Kvällen innan så letade jag febrilt efter mitt gamla, men kunde inte hittade det någonstans. Förmodligen ligger det i någon ouppackad flyttlåda. Men jag tänkte i min naivitet att det ändå skulle lösa sig.

Väl på polisstationen så tog vi en kölapp och väntade snällt på vår tur. När vi kom fram så gick det smidigt för tre fjärdedelar av sällskapet att få ut sin värdehandling. Men när eder undertecknade anti-hjälte stammade fram att han inte hittade sitt gamla pass blev det tvärstopp.

”Jag kan tyvärr inte lämna ut ditt nya pass innan du polisanmält att ditt gamla pass är borta”, sa den barska damen i luckan.

Naturligtvis kunde jag inte göra en anmälan i den luckan jag redan stod i, för där hämtar man ju ut pass och inget annat. Jag blev istället hänvisad till en annan lucka. Jag tog en ny kölapp och eftersom jag var först i kön så ställde jag mig mitt framför luckan. På insidan satt det en polis som inte verkade njuta en endaste procent av sitt jobb där han satt och stirrade in i en skärm. Han tittade upp på mig och återgick sedan till att stirra in i skärmen.

Efter en minut hissade han sakta upp luckan för att meddela att han inte hade tid att hjälpa mig, men att jag skulle sätta mig ner och vänta.

”Det kan ta mycket lång tid”, sa han allvarsamt innan han återgick till att stirra på sin skärm.

Fem minuter senare surrade luckan till igen och han meddelade att jag kunde gå till en av passluckorna igen. Där jag nyss hade kommit ifrån alltså.

Gjorde min anmälan som mottogs av en om möjligt ännu mer dyster och uttråkad polis.

”Kan jag hämta ut mitt nya pass här nu då?”

”Nej, då får du gå till luckan bredvid”, sa han och jag var nu övertygad om att jag var med i en av Lars Noréns allra mörkaste skapelser.

Väl i luckan bredvid visade det sig att jag fick göra om anmälan då den dystre polisen tydligen inte lagt in den rätt. Tålmodig som jag är fick jag dra hela historien igen till kvinnan innanför luckan, som faktiskt verkade glad och såg att trivas med sitt jobb.

Slutligen kunde jag få ut mitt nya pass och skåda min porträttbild som förmodligen inte gör en människa glad och lär hindra mig från att släppas in i något annat land än Sverige under passets giltighetstid.

Sedan åkte jag och handlade bröd och slapp att stå i det gamla Östeuropas trippla köer. Alltid något. Det finns hopp.