Skoglund: Spermajakten på Facebook kan få konsekvenser

Fotot är ett montage. Foto: David Alin och Pixabay

Det var Aftonbladet som berättade om Frida och hennes flickvän som längtade efter barn och därmed gick med i en hemlig Facebook-grupp i jakt på en spermadonator. Vinkeln på Aftonbladets artikel var att många donatorer erbjuder insemination via samlag i stället för via en burk.

Det finns gott om saker att hänga upp sig på i artikeln. Men det tänker jag inte göra, utan endast fokusera på faran med en helt oreglerad spermamarknad.

Skulle jag som man få för mig att donera sperma via de kliniker som finns för ändamålet så skulle jag förmodligen max få bidra till en handfull nya liv. Detta för att hålla nere risken för att det i framtiden skulle kunna bli så att resultaten av mina lyckade donationer skulle kunna träffas och inleda en relation som resulterar i nya barn. I vardagligt tal så skulle det helt enkelt handla om inavel.

Frida och hennes flickvän vände sig till den här hemliga Facebookgruppen för att ”Det verkade smidigare än att ta hjälp av svensk sjukvård. Paret såg fram emot att slippa långa väntetider och höga kostnader”.

Det finns mycket att säga om Fridas och hennes flickväns värderingar och prioriteringar. Minst sagt.

Vi har alltså en jämsides med sjukvården en parallell marknad för spermadonation via nätet. Oavsett leverans av sperman så är jag tillräckligt kunnig för att veta att sperman måste vara färsk så att säga. För smidighetens skull så bör ju avsändare och mottagare bo hyfsat nära geografiskt tänker jag mig.

Det får ju i alla fall mig att fundera över om inte risken för inavel ökar markant när det inte finns någon som reglerar detta. Om (Jag säger verkligen ”om”) jag tolkar lagen rätt så är det inte tillåtet med ”privat spermadonation”. Men går ens fenomenet att stoppa? För jag menar, rent krasst, så är det ju att människor träffas i alla möjliga sammanhang, vissa gånger leder det till samlag och ibland blir det även barn av det hela. Resultatet av ett passionerat möte helt enkelt. Eller en fyllekväll utan dess like och en enorm ångest dagen efter. Välj själva.

Så rent generellt så går det ju inte att bevisa att det handlar om en ren spermadonation. Det är i så fall om man kan hitta bevis för det genom exempelvis kontakt via Facebook med mera.

Vi har en annan aspekt av detta också. En rätt otäck sådan och en mark som jag egentligen inte vill trampa in på. Genetiska sjukdomar. Med en oreglerad marknad så ökar ju riskerna markant för att sådana förs vidare till barnet och kanske skapar ett livslångt lidande för denne och dess anhöriga. Det är världens enklaste grej för en mindre nogräknad donator att ”glömma bort” detaljen om sjukdomar när den blivande mamman förhör sig om detta.

Hon ska ju faktiskt ändå få ett val om hon är beredd att riskera att skaffa barn med denne man genom att upplysas om just sådana saker.

Vad tycker ni?