Sommar i backspegeln del 21

Hassan och Vali

2016 kom då 16-årige Hassan och Wali, från Iran och Afghanistan, till Vaggeryds kommun. I dag har killarna utbildning, fast jobb, körkort, egna hyreslägenheter och drömmar om framtiden.

Vi har träffat två av killarna som fick ett nytt liv, tack vare hjälpsamma invånare.

Hassan flydde som tvååring från Afghanistan till Iran tillsammans med sin familj. 

– I Afghanistan styr presidenten men talibanerna har tagit över hela landet förutom huvudstaden. Oroligheterna i Afghanistan gjorde att mina föräldrar tog med sig mig och mina systrar till Iran, där jag växte upp. Det var egentligen inte bra där heller, de behandlar inte människor på ett bra sätt. De säger att de har demokrati men det har de inte. Min pappa dog när jag var sju år. I Iran jobbade jag med att sätta plattor och tegel. Det fanns inga val och som barn tvingades man att jobba. Hade jag varit kvar i i Iran hade jag med all säkerhet varit kvar på det jobbet, det var väldigt tungt. När jag var 16 år flydde jag ensam till ett bättre liv och lämnade min mamma och systrar kvar i Iran, börjar Hassan berätta. 

16-åringen gick mellan Turkiet och Iran, tog gummibåt till Grekland, reste genom Tyskland och sedermera till Sverige. Flyktresan tog två månader och lappen med mammas telefonnummer fanns kvar i den enkla packningen.  

– Jag hade ingen kontakt med min mamma under flykten hit så hon visste inte vart jag skulle hamna. Hon var jätteorolig för mig och vi har gått igenom mycket. Alla kom hit med ett hopp om en bra framtid och få bättre livsvillkor, säger Hassan och ser på sin kompis Vali som nickar instämmande. 

När Hassan kom till Vaggeryds kommun fick han bo på Talludden i Vaggeryd. Att komma till Sverige, som han inte visste någonting om, var både oroligt och nervöst. 

– Myndigheterna bestämde att jag var 18 år tre veckor innan jag egentligen skulle fylla 18 år. Det var bara för att man kan bli tillbakaskickad som 18-åring utan mottagning i hemlandet. 

– Det jag tänkte på först var att det inte fanns så många hus i Vaggeryd. Jag kom från en storstad och visste inget annat. Jag ville inte bo kvar i Vaggeryd utan komma till en storstad. Myndigheterna sa nej så jag blev kvar i Vaggeryd. 

2018 fick Hassan utvisningsbeslut. Strax därefter kom gymnasielagen och då beviljades Hassan ett tillfälligt uppehållstillstånd tills studierna var avklarade plus sex månader. 

– Jag började läsa introduktionsprogrammet på Fenix och lärde mig svenska. Jag fick godkänt i alla ämnen så jag kom in på elprogrammet året därefter. Jag tog studenten förra året. Det har varit roliga och goa tider i skolan. För det första var det bästa att lära sig språket och hur samhället fungerar. Jag kunde enstaka engelska ord när jag kom till Sverige, så jag har lärt mig väldigt mycket på kort tid, berättar Hassan. 

– Jag ansökte förra året om ett permanent uppehållstillstånd och det beviljades förra vecka. Jag är så glad och tacksam och tusen tack till alla som varit med och hjälpt till att göra detta möjligt. Då betyder det att man kan stanna i Sverige. Att varje dag få vakna och känna att Sverige är mitt hem ”för alltid” är helt underbart. Nu kan jag planera för min framtid i lugn och ro. 

– Jag har jobbat under min skoltid och jag har fått fast anställning idag på GeJi där jag har hand om utleveranser, berättar Hassan och glöden i hans ögon syns när han pratar om sin arbetsplats. 

Gunilla Otterberg fortsätter ”Ni var alla så positiva till en början och sedan började utvisningarna. Kommunen har gjort vad de har kunnat, men hur kunde det bli så här. Många säger att ensamkommande har kostat så mycket men man tänker inte på vad man får igen. Mycket har sagts att det är barnens fel”. 

Sedan två år tillbaka bor Hassan i egen lägenhet och körkortet togs för två år sedan. 

– Jag är stolt över mig själv att jag har klarat det här. Jobbet är jätteroligt och semester ska jag nog ha i september. Vad jag ska göra då? Jag vet inte om jag vågar åka och hälsa på min mamma och mina systrar och jag kan inte erbjuda min mamma och komma och hälsa på mig. Jag skulle så gärna vilja visa min mamma någongång framöver hur fint Sverige är och kulturen som finns här. Jag läser mycket om politik och är väldigt intresserad av samhället och hur det fungerar och styrs. Men det har inte alltid varit så positivt. En gång skulle vi till sporthallen och spela fotboll. En man kom fram till mig och undrade vad vi som invandrare gjorde där. Vi kände honom inte och han var sur. Vi blev rädda och spelade inte fotboll den dagen. 

– Jag tycker att HVB-hemmen här i kommunen har fungerat bra med duktig personal. Och att vi som fyllt 18 år fick stanna kvar, det var bra. När jag fyllde 18 år skulle jag flytta till Gislaved, men jag kände inte en människa där och jag skulle tappa alla mina klasskompisar. Det var då jag flyttade till Roland och Helena som hjälpte mig. Först, som jag sa tidigare, ville jag inte stanna kvar i Vaggeryds kommun för det var för litet, men inte nu längre. Det bästa med Vaggeryds kommun är bästa arbetsgivare och bästa familjen. 

Vad gör Hassan om tio år?

– Då vet jag att jag kan planera min framtid i Sverige. Jag tror att jag kommer att ha en hög utbildning och jobbar med det jag drömt om. Jag fick reda på i veckan att jag blivit antagen på fjärde reservplats till att vidareutbilda mig till automationsingenjör i Jönköping. Min dröm är att bli pilot och med den här utbildningen känner jag att jag kan göra något bättre för världen, avrundar Hassan och ler tacksamt.

Kompisen Wali sitter bredvid i familjen Otterbergs utemöbler på altanen och berättar sin historia. 

– Jag och Hassan kom hit nästan samtidigt, skiljde bara några dagar. Vi möttes första gången på Talludden i Vaggeryd där vi bodde i samma hus. Jag är född i Afghanistan och flydde från mitt hemland 2016. Jag lämnade min mamma och tre syskon Afghanistan. Min pappa lever inte. Det tog nästan tre månader att komma till Sverige. Jag flydde genom Pakistan, Iran, Turkiet och Grekland in i Europa. Vi fastnade i Bulgarien där polisen höll kvar oss. De kontrollerade alla på den ”camp” jag bodde på tillsammans med andra flyktingar. På ”campen” bodde ensamma flyktingar, familjer som var flyktingar, araber, kurder och andra människor från andra länder som flydde samtidigt med mig. Jag flydde själv och hade ingen i min familj med mig. En biljett till Ungern fick jag och åkte buss dit. Jag var i Tyskland ett tag, har jag lärt mig senare, jag hade ingen aning om något land i Europa innan jag flydde. I Tyskland var det många grupper som hjälpte mig att lösa biljetter och tolkade. Jag har fått reda på i efterhand att det var tyska Röda korset. Jag visste inte att Sverige fanns men att jag skulle skickas dit med min tågbiljett. 

Till Sverige och Malmö kom Wali på sin ena tågbiljett. En övernattning ordnades innan det var dags att använda nästa tågbiljett som skulle ta Wali upp till Småland. 

– Jag kunde ingen engelska och visste inte vad som stod på biljetten. Jag visste inte hur jag skulle göra mig förstådd. Det var en tjej som hjälpte mig att komma på tåget till Nässjö. En kille satt i samma kupé som mig, han var snäll, han gav mig dricka och fick mig att förstå att jag skulle byta tåg till Vaggeryd på Nässjö station. Det var tur han hjälpte mig vad jag skulle göra. När jag steg av tåget i Vaggeryd stod där någon och vinkade åt mig. Det var snällt att någon mötte upp mig där. Jag hade ju aldrig varit i Sverige tidigare och när någon vinkade och sa mitt namn så blev jag glad. 

Wali bodde först på Talludden och sedan Berget i Skillingaryd. 

– När jag fyllde 18 år fick jag inte bo kvar på HVB-hem och samhällsborna öppnade sina hem. Jag flyttade till Eva och Per och de var jättesnälla mot mig och öppnade sin dörr för mig. Senare fick jag besked från polisen att jag skulle infinna mig på polisstationen för att bli tillbakaskickad till Afghanistan. Jag tänkte direkt att jag måste flytta på mig för att undvika att komma tillbaka till det land jag en gång flytt. Jag kom i kontakt med Gunilla och Björn, som hjälpte mig med verkställighetshinder. Man kan säga att jag flyttade till Gunilla och Björn för att inte bli upptäckt om polisen besökte Eva och Per, då polisen visste att jag bodde där. Jag var rädd att brevet till Migrationsverket inte kom fram i tid. 

– När jag studerade vidare blev det industriprogrammet på Fenix där vi hade jättebra lärare. Idag har jag fast jobb på Power. Jag fick jobb där direkt efter studenten. Men jag har varit på bemanningsföretag tidigare som jag fick börja hos så fort mitt tillfälliga uppehållstillstånd anlände och jag har jobbat inom hemtjänsten i Vaggeryd. På Power gör jag in- och utleveranser, plockar upp varor, kontrollerar och plastar in varor. 

I tre år blev det ett ”tillfälligt boende” hos Otterbergs och i fredags, flyttade Wali till egen lägenhet. Och framtiden är ljus för unge Wali. 

– I september är det två år sedan jag tog körkort. Jag kommer att läsa upp några ämnen för jag vill plugga vidare inom industrin. Jag vill att man ska se oss med öppna ögon utan att vi är viktiga och vi som sköter oss ska få stanna kvar i Sverige. Alla som kom samtidigt med mig, och är kvar i kommunen, har alla jobb. Utom tre personer för de går i skolan ännu. 

Vad gör Wali om tio år?

– Stanna i Sverige, bo i hus och plugga vidare. Om man ska ha ett bra jobb måste man ha högre utbildning. Jag kanske har fler bokstäver i körkort om tio år. I oktober månad får jag söka om permanent uppehållstillstånd och då får jag en framtid i Skillingaryd, berättar Wali som ser sin framtid i Sverige och Skillingaryd. 

Från vänster; Gunilla, Hassan, Vali och Lena.