Sonens skarpa kritik mot kommunen: ”Måste utredas noggrant”

Helmut Lanner (till vänster) fick sina tänder förstörda under vistelsen på Furugården. Här med sonen Håkan. Foto: Sara Mejving och privat.

Helmut Lanner var dement under sina sista levnadsår och 2018 flyttade han in på ett särskilt boende på Furugården i Vaggeryd. De dryga tre åren han spenderade där resulterade i två anmälningar till inspektionen för vård- och omsorg, IVO.

Den första anmälan har sin grund från 2018. På hösten fick Helmut åka akut till tandläkaren då han hade fått en tandköttsinflammation och var tvungen att dra ut en tand. Bortsett från det hade han en god tandstatus enligt tandläkarens dokumentation.

Rutinerna brast

Tandläkaren gav dock instruktioner om hur Helmuts tänder skulle skötas gällande hans fortsatta tandhygien. Tänderna skulle borstas minst två gånger om dagen, han skulle skölja med en speciellt tandskölj och en speciell typ av tandkräm. Det var ingen tillfällig behandling, utan något Helmut skulle behöva göra för alltid.
– Det skulle då kontrolleras att det gjordes och det sattes upp en typ av signeringslista där personalen signerade när de kontrollerat och hjälpt honom med detta, berättar sonen Håkan Lanner.

Håkan säger att detta fungerade den första tiden och de anhöriga tänkte inte mer på saken.

Under hösten 2021 fick Helmut tandvärk igen. När han kom till tandläkaren konstaterades att hans tandhälsa på de tre år som passerat försämrats radikalt. Samtliga kindtänder hade drabbats av karies och var bortom all räddning enligt tandläkarutlåtandet. Stora mängder plack, tandsten och matrester hittades i munnen vid undersökningen.

Tandläkaren menar att munvården mellan 2018 och 2021 måste varit gravt åsidosatt.
– Den var så dålig så tandläkaren menade att det knappt gick att rädda, det enda som egentligen återstod var kanske att dra ut alltihop och ge honom en protes. Men det kunde han inte göra, för Helmut klarade inte det vare sig psykiskt eller fysiskt, berättar Håkan Lanner.

Har ni som anhöriga tagit upp detta med de ansvariga på boendet?
– Ja, men vi har inte fått några bra förklaringar till detta. Däremot en massa bortförklaringar.

Håkan berättar att varje brukare får en kontaktperson som ska ha lite extra ansvar för den personen.
– Det är en person som ska ha kontakt med anhöriga och liknande. Under den tiden så bytte man personal och vår far var till och med utan kontaktperson under tre månader, vilket vi fått reda på i efterhand. Den person som blev kontaktperson i höstas hade ingen aning om att de skulle ha den här kontrollen därför att det här har tydligen inte dokumenterats att pappa skulle ha den här hjälpen med tänderna.
– Därmed har de inte gjort detta, för den nya personalen har inte fått kännedom om det.

Krigsbarn

Håkan Lanner är kritisk mot, vad han upplever, bristen på dokumentation och rutiner. Han upprepar gång på gång under intervjun att personalen, de som är närmast brukarna, inte ska lastas. Han menar att problemen kommer uppifrån.
– Det har framkommit under den här utredningen att det finns en rädsla för att skriva för mycket i journaler av någon anledning. Finns det en rädsla bland personalen i någon form, vad det än är, så kommer den rädslan uppifrån. Sparkar man nedåt i hierarkin från högsta ledningen så fortplantar det sig hela vägen nedåt tills det till slut inte kan komma längre, och vårdpersonalen får ta smällen säger Håkan.

Han är även kritisk till den upplevda oviljan från boendet att ta Helmut till tandläkaren när hans akuta besvär uppstod. I det senaste fallet fick han vänta en hel helg på att komma under vård. Han menar också att problemen med tandhälsan hade kunnat åtgärdas långt före det blev mer eller mindre var för sent.
– Det har varit en tandhygienist som påtalat tandhälsan för cheferna upprepade gånger, att Helmut behövde komma till tandläkare för att få bättre tandvård än vad han kunde få på boendet.

Helmut Lanner föddes i Österrike 1935 under en mycket orolig tid i Europa. Han blev ett så kallat krigsbarn och enligt sonen Håkan for han väldigt illa på internatskolan han bland annat kom till.
– Han fick nog ganska mycket stryk där när han var mindre. Hans största rädsla här i livet var två saker: Det ena var att han skulle gå bort före vår mor. Det andra var att behöva bli övergiven. Han var lugn på boendet den sista tiden. Ända till efter den här onödiga olyckan med fallet måndagen före han dog. Efter det fick man ge honom morfin några dagar, dels för smärtan, och han var även orolig, säger Håkan Lanner och fortsätter:
– Jag tänker så här, det kanske är helt fel, men det här är mina tankar: Jag hoppas att han inte kom tillbaka till barndomen i tankarna och trodde att han fått stryk. Man går ju ofta tillbaka till barndomen när man är gammal och hamnar i sådana här situationerna.

Helmut Lanner, som mot slutet av sitt liv led av demens, avled söndagen den 30 januari i år. Det fall som sonen Håkan berättar om i stycket ovan har lett till ännu en IVO-anmälan. Sedan i höstas hade Helmut ett rörelselarm ståendes vid sängen. Larmet är tänkt att uppmärksamma personalen på om en brukare är på väg att sätta eller ställa sig upp.
– Förra måndagen hittade någon i personalen honom på golvet. Då hade han försökt sätta sig upp, trots att han var så dålig. Vi vet inte vad han skulle göra, men troligtvis skulle han gå på toaletten.

Vill inte lasta personalen

Håkan Lanner berättar att han inte vet hur länge hans far blev liggande på golvet.
– Troligtvis har han väl inte legat speciellt länge. Eftersom han var så pass dålig så har man haft tillsyn på honom ganska regelbundet.

Återigen trycker Håkan på att vårdpersonalen inte ska lastas.
– Jag menar att sådan här utrustning måste testas regelbundet för att verifiera att larmen fungerar. Det sitter ju batterier och sådant i de här prylarna och det räcker med att ett batteri blir dåligt, då fungerar ju inte utrustningen. Den måste verifieras med jämna och ganska täta mellanrum.
– Jag menar att det inte ligger i vårdpersonalens händer, de ska hålla på med vård och omsorg. De ska inte testa teknisk utrustning.

Enligt Håkan Lanner ska personalen ha kontaktat sina chefer efter att det framkommit att hans fars rörelselarm inte fungerade. De hade då blivit tillsagda att felanmälan skulle göras dagen efter och att vårdpersonalen i stället fick ha tillsyn en gång i timmen.
– Om man vänder på det så kan det innebära att om han reser på sig en gång till så kan han bli liggande en hel timme innan någon upptäcker det säger Håkan.

Håkan Lanner är kritisk mot de ansvariga cheferna.
– Inte en enda gång har man bett oss anhöriga om ursäkt för att det har gått illa. Det gör mig otroligt ledsen och sorgsen. Det visar på en fruktansvärd dålig empati och förståelse för det som har hänt och för den arbetssituation som personalen har samt den press de får på sig.

Håkan Lanner berättar att han vill att Vaggeryds kommun nu går till botten med situationen inom vården.
– Jag står för min kritik och detta måste utredas noggrant.