Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 14, Nationalmuseum

Stockholm, en berättelse om en huvudstad, del 14, Nationalmuseum, del 1, en natur- och kulturkrönika i 23 bilder som omfattar mer än 800 år av Sveriges historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av november nådens år 2018.

Nationalmuseum i Stockholm stängde den 3 februari år 2013 då museet var i behov av en omfattande renovering och upprustning då byggnaden slitits hårt av intensiv användning.

Flera av de tekniska systemen i huset har nått sin livslängd. År 2009 fick Statens fastighetsverk i uppdrag att göra en förstudie och år 2010 fick SFV uppdraget att ta fram ett byggnadsprogram som presenterades för regeringen år 2011. År 2012 inleddes projektering för renovering och ombyggnad av Nationalmuseum och i februari år 2013 inledde Nationalmuseum sin evakuering av museibyggnaden.

Ett år senare, den 20 februari år 2014, fick SFV regeringens uppdrag att genomföra renovering och ombyggnad av Nationalmuseum till en fullt modern museibyggnad, anpassad till framtidens museiverksamhet med bibehållna kulturhistoriska värden i den unika, byggnadsminnesmärkta museibyggnaden. Arbetet skedde i nära samarbete med hyresgästen Nationalmuseum.

Den 1 april år 2014 övertog Statens fastighetsverk byggnaden och under våren-sommaren år 2014 inleddes renoveringen med etablering av byggarbetsplats med bodar, byggplank och väderskydd. Kranar och bygghissar restes. Rivningsarbeten, schakt och grundarbeten genomfördes för en ny inlastning med kulvert. Under renoveringen var själva museibyggnaden på Blasieholmen stängd för allmänheten. Under tiden då museibyggnaden var stängd fortsätter Nationalmuseum att visa sin konstsamling på andra platser i Stockholm, Sverige och utomlands.

Nationalmuseet återinvigdes den 13 oktober år 2018 i närvaro av kulturminister Alice Bah Kuhnke, kungaparet och tusentals besökare. Museets utställningsyta har utökats och kan nu ta emot dubbelt så många besökare och visa nära tre gånger så många verk.

Förutom en teknisk uppdatering har tidigare igensatta fönster och taklanterniner tagits upp för att skapa mer dagsljus och utblickar mot staden.

Den bullriga restaurangen har fått en bättre, tystare placering och ersatts med en luftig och stillsam skulpturgård. Museet har återfått en mustig färgskala inspirerad av ursprungspaletten. Wingårdh och Wikerståls har varit ansvariga arkitekter och AIX Arkitekter har varit antikvariskt medverkande under byggtiden.

Nationalmuseum, Stockholm, ett museum för svensk och internationell konst och sedan år 1999 utgör Nationalmuseum tillsammans med Prins Eugens Waldemarsudde en egen myndighet.

Museet går tillbaka på äldre kungliga och privata konstsamlingar, av vilka den äldsta är Gustav Vasas.

Under 1600-talet växte de kungliga samlingarna genom krigsrov, främst i Prag år 1648.

Drottning Kristina lär även ha köpt konst på kontinenten men 1700-talets mest betydande samlare var Carl Gustaf Tessin, som åren 1739–1742 förvärvade äldre och samtida konst i Paris.

År 1780 inrättade Gustav III ett tavelgalleri på Stockholms slott, med målningar av Rembrandt, främst Batavernas trohetsed, som viktigaste inslag, den senare tillhör Konstakademien och är deponerad på Nationalmuseum.

Efter sin Italienresa ordnade Gustav III år 1785 ett antikmuseum på slottet.

Kongliga museum grundades år 1792 som ett äreminne över kungen och blev omedelbar föregångare till Nationalmuseum.

Vid 1800-talets mitt föddes tanken på ett nationellt konstmuseum efter allmäneuropeiskt mönster.

De första ritningarna utfördes av F.W. Scholander, men den kritik som konsulten F.A. Stüler i Berlin avgav ledde till att denne istället fick uppdraget.

Byggnaden uppfördes på Blasieholmen i tre plan med en monumental trapphall och invigdes år 1866.

Om- och tillbyggnad företogs på 1960-talet med hörsal med mera i södra ljusgården samt flygel för verkstäder genom arkitekt Per-Olof Olssons ritningar.

År 1997 omskapades norra ljusgården till ett inomhustorg med plats för museets kafé och restaurang.

Museet stängde som sagt år 2013 för renovering av byggnaden och öppnades åter i oktober år 2018.

Under renoveringstiden visades tillfälliga utställningar i Kulturhuset Stadsteatern.

Nationalmuseum fick omedelbart den största betydelse för Stockholms kulturliv och Karl XV gynnade verksamheten och testamenterade sina samlingar av nordisk konst och konstslöjd.

Den senare blev på 1880-talet grunden för en separat avdelning för konsthantverk.

Utsmyckningen av trapphallen tillkom i samband med museets hundraårsfirande år 1885 och året därpå påbörjade Carl Larsson sina fresker med scener ur svensk historia och svenskt konstliv utförda som en lyckad rokokopastisch med jugendtendenser, se denna och nästa bild.

Samlingarna nyordnades åren 1915–1919 efter moderna museala principer och Nationalmuseums samlingar och verksamhet har sedan kontinuerligt berikats genom inköp, donationer, vetenskaplig bearbetning och en alltmera betydande utställningsverksamhet.

Nittonhundratalstals-konsten överfördes år 1958 till Moderna museet och den östasiatiska konsten överfördes år 1962 till Östasiatiska museet.

Museets samlingar omfattar, äldre måleri och skulptur, teckningar och gravyrer, konsthantverk och design.

Målerisamlingen är landets största med många betydande konstverk, av vilka må nämnas El Grecos ”Petrus och Paulus”, flera verk av Boucher och Chardin, nederländska landskap av van Ruisdael, van Goyen och van de Cappelle, och en högklassig samling av ryska ikoner.

I det äldre svenska måleriet ingår bland annat Pilos ”Gustav III:s kröning” och Höckerts ”Slottsbranden”.

I skulptursamlingen intar Sergels produktion en särställning men konsthantverkssamlingen omfattar även moderna alster.

Nationalmuseivänner bildades år 1911 på initiativ av dåvarande kronprins Gustaf Adolf, som också under sin regenttid var en ivrig tillskyndare och donator, samt av Thorsten Laurin med syfte att ekonomiskt stödja Nationalmuseums inköpsverksamhet.

Tjänsten som överintendent har sedan år 1950 innehafts av Otte Sköld, Carl Nordenfalk, Bengt Dahlbäck, Per Bjurström, Olle Granath, Hans Henrik Brummer, Solfrid Söderlind, Berndt Arell och sedan år 2018 av Birgitta Castenfors.

Genom Nationalmuseum publiceras årsböcker, meddelanden, utställningskataloger och skriftserier.

Bilden visar entréhallen, trapphallen, med Carl Larssons stora monumentalmålning på omkring 7 x 14 meter, föreställande ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”, målningen påbörjandes år 1891 och färdigställdes år 1908.

Ännu en bild som visar entréhallen, trapphallen, med Carl Larssons stora monumentalmålning på omkring 7 x 14 meter, föreställande ”Gustav Vasas intåg i Stockholm 1523”, målningen påbörjandes år 1891 och färdigställdes år 1908.

Bilden på Martin Luther är gjord år 1526 av Lucas Cranach den äldre, 1472-1553.

Lucas Cranach den äldre, född år 1472 i Kronach i furstbiskopsdömet Bamberg, död 16 oktober år 1553 i Weimar, var en tysk målare, gravör och bokillustratör, uppkallad efter sin födelseort.

Han var far till Lucas Cranach den yngre.

Martin Luther var en tysk teolog som levde under åren 1483–1546 och hans arbete blev grunden till reformationen på 1500-talet.

Luther var först munk men blev sedan professor vid universitetet i Wittenberg i Tyskland.

Martin Luther plågades av frågan ”Hur skall jag finna en nådig Gud?”.

Enligt kyrkan skulle man förbereda sig för att få ta emot Guds nåd, alltså bli räddad undan Guds straff och Luther var orolig att det han gjorde inte var tillräckligt för att få Guds nåd.

När han läste Bibeln förstod han till slut att det inte handlade om vad han gjorde, i stället är det Gud som räddar människor eftersom Kristus dött för deras skull.

Tecknet på det är att Gud ger människor tro och människor behöver alltså bara tro för att leva i gemenskap med Gud.

De goda handlingarna gäller medmänniskorna på jorden, inte Gud.

Martin Luther vände sig mot avlat, alltså att man kunde köpa sig fri från sina synder med pengar.

Luther menade att man då litade på sina egna handlingar och inte på Guds nåd och enligt traditionen spikade han år 1517 upp 95 teser, påståenden, om avlaten för att diskutera dem.

Hans teser spreds snabbt och många andra började kritisera kyrkan och det ledde så småningom till reformationen.

Luther höll många predikningar och skrev massor av böcker som handlade om kristen tro och bland annat menade han att allt viktigt står i Bibeln och att man inte behöver följa vad påven säger om det inte stämmer med Bibeln.

Han ansåg att man skulle fortsätta med sitt arbete och hjälpa sina medmänniskor och inte dra sig undan i kloster.

Enligt Luther styrde Gud också samhället genom furstarna och andra personer, och därför skulle man lyda dem.

Gudstjänsterna och Bibeln var på latin, vilket innebar att det bara var präster och andra högutbildade personer som kunde förstå dem.

Luther ville att alla människor skulle förstå och själva ta ställning till det kristna budskapet och därför skrev han en ordning för gudstjänsten på tyska i stället för latin och översatte Bibeln till tyska.

Dessutom skrev han ”Lilla katekesen”, som innehåller enkla förklaringar av den kristna tron.

Bilden på Katharina von Bora är gjord år 1526 av Lucas Cranach den äldre, 1472-1553.

Katharina von Bora, född den 29 januari år 1499 i Lippendorf, Neukieritzsch, nära Leipzig, Sachsen i Tyskland, eller i Hirschfeld, nära Chemnitz, också i Sachsen i Tyskland, död den 20 december år 1552 i Torgau, Sachsen, i Tyskland.

Katharina von Bora var Martin Luthers hustru från år 1525 till hans död år 1546.

Katharina föddes som dotter i en fattig adelsfamilj och hon blev nunna år 1515, men år 1523 flydde hon tillsammans med åtta andra nunnor från klostret Nibschen, efter påverkan av Luthers läror.

Nunnorna ställdes under Luthers beskydd i Wittenberg, och den 13 juni år 1525 ingick han äktenskap med Katharina von Bora.

Luther angav senare att orsakerna till giftermålet var fyra, det vill säga, att blidka sin far som hade önskat se Luther gift, att i handling omsätta sin lära om äktenskapet som ett Guds bud till människorna, av medlidande och ansvarskänsla inför Katharina samt för att förarga de katolska.

Luthers vänner lär ha ogillat hans val av hustru, men utifrån samtida berättelser verkar äktenskapet ha blivit lyckligt.

Katharina von Bora avled år 1552 i Torgau, efter att ha skadats i en vagnolycka, och ligger begravd i Mariakyrkan i Torgau, där hennes gravsten fortfarande kan beskådas och i huset där hon dog finns även ett museum tillägnat henne.

Målningen ”Det omaka paret” eller ”Betalningen” från år 1532 är gjord av Lucas Cranach den äldre, född år 1472 i Kronach i furstbiskopsdömet Bamberg, död 16 oktober år 1553 i Weimar, var en tysk målare, gravör och bokillustratör, uppkallad efter sin födelseort.

Han var far till Lucas Cranach den yngre.

Frans Floris ”Havsgudarnas högtid” från år 1561.

Frans Floris, född år 1517, död den 1 oktober år 1570, var en flamländsk konstnär och bror till arkitekten och skulptören Cornelis Floris.

Floris blev under en resa i Italien starkt påverkad av renässanskonsten där och hans verksamhet var huvudsakligen förlagt till Antwerpen, där han hade en målarskola.

Midvinterblot är en målning på olja av Carl Larsson som mäter omkring 6,5 x 13,5 meter.

Carl Olof Larsson, född den 28 maj år 1853 i Gamla Stan i Stockholm, död den 22 januari år 1919 i Falun i Dalarna, var en svensk konstnär.

Carl Larsson är en av de mest berömda svenska konstnärerna och kanske den mest folkkäre, han räknas som en av Sveriges mest betydelsefulla akvarellmålare.

Ett verk av Carlo Dolci, 1616-1686, ”Kristus och Maria Magdalena i Simons hus”, från år 1649.

Carlo Dolci, född den 25 maj år 1616 i Florens, Italien, död den 17 januari år 1686 i Florens, var en italiensk målare, verksam i Florens.

Dolci var lärjunge till Jacopo Vignali, men utbildade sin egen stil och blev specialist på det religiösa måleriet.

Carlo Dolcis verk ger enligt vissa bedömare prov på en sida av barockmåleriets förfall.

En lärd gammal man i ett välvt rum, ”Den helige Anastasius”, från år 1631, av Rembrandt Harmenszoon van Rijn, 1606-1669.

Rembrandt Harmenszoon van Rijn, född den 15 juli år 1606 i Leiden, död den 4 oktober år 1669 i Amsterdam.

Han var en nederländsk målare, tecknare och grafiker, verksam i Amsterdam och anses vara klärobskyrmåleriets mästare.

Verket heter ”Självporträtt”, och är målat av Rembrandt Harmenszoon van Rijn, född den 15 juli år 1606 i Leiden, död den 4 oktober år 1669 i Amsterdam.

Rembrandt var 24 år på bilden som är målad på en kopparplåt.

Det är fullt med vacker och ovärderlig konst från golv till tak i Nationalmuseum vilket gör att man ibland blir mätt på bilder efter en stund, då får man vila och läsa på de små men informativa skyltarna som beskriver verken och dess konstnärer.

Barockmålaren Osias Beert, född år 1580, i Antwerpen, Belgien, död år 1624, i Antwerpen, Belgien, specialiserade sig på förfinade matstilleben och i början av 1600-talet utförde han en rad aptitretande målningar där olika former av läckerheter framställdes med stor realism.

Här ser vi ett tennfat fyllt av orange-röda körsbär från tidigt 1600-tal, vilket var ett motiv som konstnären ständigt återkom till.

Det till synes enkla motivet innehåller en rad raffinerade detaljer.

Ljusblänket i bären och deras subtilt skiftande färgnyanser, liksom den antydda buckligheten i tennfatets kant, förstärker målningens illusionism.

Ett verk av holländaren David Vinckboons, 1576-1632, som heter ”Allmoseutdelning” från ungefär år 1610.

David Vinckboons, var en holländsk konstnär född i Mechelen, i södra Nederländerna.

David Klöcker Ehrenstrahl, född den 23 september år 1628 i Hamburg, död den 23 oktober år 1698 i Stockholm.

Han var en svensk konstnär och adelsman och han har fått hedersnamnet ”Den svenska målarkonstens fader”.

Verket förställer vår svenske kung Karl XI och är målat på 1690-talet.

Karl XI, ”Gråkappan”, född den 24 november år 1655, död den 5 april år 1697, var kung av Sverige under perioden 1660–1697.

Han förde en försiktig politik där Sveriges finanser stabiliserades, försvaret reformerades och mycket begränsade landavträdelser gjordes.

Museets absoluta pärla enligt min mening, Alexander Roslins oljemålning ”Damen i slöjan”, konstnären maka Marie Suzanne Giroust, från år 1768.

Hur kan man placera henne i ett litet rum på en tvärvägg med risk att gå förbi och missa? Hon ska hänga där hennes lyskraft syns!

Alexander Roslin, född den 15 juli år 1718 i Malmö, död den 5 juli år 1793 i Paris, var en svensk porträttmålare och från 1750-talet var han i huvudsak verksam i Paris.

I Paris vann Roslin stor ryktbarhet och invaldes i franska konstakademin.

Damen med slöjan är en målning av Alexander Roslin från år 1768 och målningen föreställer konstnärens fru, tillika pastellmålaren och ledamoten av franska konstakademien Marie-Suzanne Giroust, klädd à la Bolognaise, det vill säga såsom kvinnorna från italienska Bologna var klädda.

Roslin återger på ett utsökt sätt sidentygets textur och lyster.

Målningen ställdes ut på salongen i Paris år 1769 och man antar att Henric Wilhelm Peill som stod Roslin nära köpte målningen där.

Den kan vara identisk med ”Ett Fruntimmes Porttraitte Knäduk”, som upptas dels i en förteckning över Peills målningar från hans levnad och senare i en förteckning över hans efterlämnade målningar.

Den torde i början av 1800-talet ha hamna på Österbybruk och möjligen är den identisk med ”Porträtt af ett fruntimmer” som upptas i inventarieförteckningen år 1841.

I förteckningen år 1876 kallas den ”Porträtt av enögt fruntimmer” och idag finns den här där den fått titeln ”Damen med slöjan”.

Alexander Roslin var från år 1759 och fram till hennes död år 1772 gift med Marie-Suzanne Giroust.

Damen med slöjan är också återgiven av Postverket på ett av märkena i frimärksserien Gustaviansk konst från år 1972.

Marie-Suzanne Giroust, född den 9 mars år 1734 i Paris, Frankrike, död den 31 augusti år 1772 i Paris, var en fransk konstnär, i huvudsak verksam inom pastellmåleri.

Hon var gift med den svenske porträttmålaren Alexander Roslin från år 1759 fram till sin död år 1772.

Hon var dotter till juveleraren Barthélemy Giroust och Marie Suzanne Leroy.

När Giroust var sju år gammal, dog hennes far och fyra år senare dog även hennes mor och hon flyttade in hos släktingar.

Arvet efter fadern gav henne möjlighet att uppta måleristudier och hon inledde sina studier hos Maurice Quentin de La Tour, men det var hos Joseph-Marie Vien hon kom att finna sig tillrätta.

I Viens ateljé träffade hon som 18-åring år 1752 Alexander Roslin och blev förälskad men Girousts förmyndare kunde dock inte acceptera den svenske målaren som blivande make, då han var fattig och protestant.

Paret kämpade för sin kärlek och Giroust vägrade att träffa de friare som hennes förmyndare föreslog för henne men efter medling av bland andra Roslins vän och beskyddare, Comte de Caylus, kunde Roslin och Giroust gifta sig, den 5 januari år 1759, då 25 år gammal.

Paret Roslin fick mellan åren 1760-1772 sex barn, tre döttrar och tre söner, varav två döttrar och två söner nådde vuxen ålder.

Alexander Roslin erkände offentligen sin hustrus talang som konstnär och han hävdade att hon var en skickligare pastellmålare än han själv.

Giroust valdes in i den Franska konstakademien Académie Royale de Peinture et de Sculpture år 1770 med receptionsmålningen av skulptören Pigalle i S:t Michaels ordens dräkt som numera förvaras på Louvren.

Hon medverkade endast en gång i offentliga utställningar och det var Parissalongen år 1771 där hon visade upp ett antal porträtt utförda i pastell, bland annat av abbé Lemonnier, som fick mycket beröm.

Marie-Suzanne Giroust avled i bröstcancer i slutet av augusti år 1772.

Det finns så mycket vackert att beskåda på Nationalmuseum att man minst en gång i livet bör göra ett besök i denna vackra byggnad.

Bilden visar en vacker kakelugn från år 1748 tillverkad av Rörstrand som är ett svenskt varumärke med anor från år 1726 och räknas som Europas näst äldsta porslinsvarumärke efter tyska Meissen.

Tillverkningen skedde ursprungligen på Rörstrands slott vid Karlbergssjön i Vasastan i Stockholm och förtaget grundades av Johann Wolff.

Verket ”Merkurius och Psyke, II”, från ungefär 1770-1772 av Johan Tobias Sergel, 1740-1814.

Johan Tobias Sergel, född den 28 augusti år 1740, död den 26 februari år 1814, var en svensk bildhuggare, målare, tecknare, adelsman och riddare av Vasaorden.

Verket ”Äggprovet” av konstnären Pehr Hilleström, den äldre, 1732-1816, i alla hans målningar pågår aktiviteter, som här, där ägg granskas för att se om de är färska.

Pehr Hilleström, född år 1732 på Väddö, död den 13 augusti år 1816 i Stockholm, var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från år 1794 och dess direktör från år 1810.

I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri.

Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt, han målade tjänstefolk i arbete, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer och genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden.

Byrå med marmorskiva från Frankrike, från åren 1725-1735, och troligen en gåva från Ludvig XV till Lotta Sparre, systerdotter till Carl Gustaf Tessin, ambassadör i Paris.

Handkanna och fat från år 1745, av Cristian Precht, 1706-1789, samt Johan Collin, 1699-1736.

Silverarbetet, en dopskål, är det första svenska exemplet på silverföremål i genuin fransk rokoko

Ett verk av fransmannen Hubert Robert, 1733-1808, med titeln ”Eldsvådan i Hotel-Dieu”, som var ett sjukhus, i Paris år 1772.

I bakgrunden ser man de två tornen från Notre Dame.

Hubert Robert, född den 20 maj år 1733 i Paris, död där den 15 april år 1808, var en fransk målare.

Robert studerade från år 1754 i Rom, återkom till Paris år 1765 och blev året därefter medlem av akademien.

Cathédrale Notre-Dame de Paris som på svenska blir Vår Frus Katedral i Paris, eller vanligen bara Notre-Dame, är en katedral i Paris byggd under åren 1163–1345.

Katedralen, som ligger på ön Île de la Cité i floden Seine, formgavs av Maurice de Sully, och har klassats som ett världshistoriskt monument av Förenta Nationerna.

Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare här den 2 december år 1804.

Notre Dame är i Frankrike också den allmänna benämningen på kyrkobyggnader helgade till Vår Fru, det vill säga, Jungfru Maria.

Notre-Dame var en av de första gotiska katedralerna och skulpturerna och glasmålningarna visar naturalismens inflytande, vilket ger dem ett mer sekulärt utseende än den tidigare romanska arkitekturen.

Notre Dame var dessutom en av de första byggnaderna i världen att använda strävbågar.

Från början var det inte tänkt att byggnaden skulle ha strävbågar runt koret och navet, men efter byggnationen påbörjats och de tunna väggarna, en gotisk nymodighet, växte högre, började belastningssprickor att uppträda när väggarna buktade utåt.

Strävbågarna lades till för att förhindra ytterligare skador men i många år föraktades strävbågarna, eftersom det sades att de såg ut som stafflier som någon glömt att avlägsna och gav katedralen ett ofullbordat utseende.

Notre Dame har blivit känd genom Victor Hugos roman och Disney-filmen Ringaren i Notre Dame som handlar om den puckelryggige och vanskapte Ringaren Quasimodo.

År 1160 ansåg biskopen Maurice de Sully att den dåvarande Pariskatedralen var ovärdig sitt uppdrag och rev den till grunden kort efter sitt tillträde som biskop i Paris.

Enligt legenden fick de Sully en vision av en härlig ny katedral och skissade den i jorden framför den gamla katedralen och för att kunna uppföra den nya katedralen måste även flera hus demoleras och en ny väg byggas för att kunna forsla fram byggmaterialet.

År 1163 påbörjades själva byggarbetet, under Ludvig VII:s regeringstid, det råder dock skilda meningar huruvida biskop de Sully eller påve Alexander III lade katedralens grundsten.

Under konstruktionen arbetade ett flertal arkitekter med byggnationen, något som de olika stilarna och höjderna på tornen vittnar om, dessa blev färdiga år 1245, och katedralen var färdig omkring år 1345.

Kyrkklockan Emmanuel i sydtornet väger 13 ton och enbart kläppen till klockan väger 500 kilogram.

Det sägs att när Emmanuel göts omkring år 1631, kastade kvinnor guld och andra smycken i smältan, vilket skall ha gett klockan dess unika klang i Fiss.

Huvudvalvet i katedralen är 34 meter högt.

Tornen i västfasaden är 69,00 meter höga.

Inte mindre än 422 trappsteg, som blir smalare mot toppen, leder till klocktornets högsta punkt, men endast 386 av dem går att beträda.