Triss i hårig vänskap

Bruno Franzon. Foto: David Alin

Jag hade lärt känna några nya vänner och de var helt underbara! Väldigt glada, charmiga och kärleksfulla. Och de tog mig precis som jag är. De ställde inga krav eller villkor, kritiserade inte, rättade inga ord, krånglade inte till det. De var bara tre små härliga kompisar som betedde sig på det där fina sättet som jag önskar att vi kunde göra lite oftare mot varandra.

Detta innebär inte att de var några mesar som inställsamt fjantade omkring. Tvärtom var de självständiga varelser med egen vilja. De kunde till och med vara rätt egensinniga.

Tillåt mig att presentera mina gamla kamrater: Fido, Sigge och Bosse Åkesson! På sätt och viss var de fransmän. Fransoser. Det var i alla fall från Frankrike som de ursprungligen kom. Genetiskt härstammade de ifrån departementet Veméen på franska västkusten. Men fördenskull hade de nog aldrig varit i Frankrike. De föddes i Sverige och visste inte om någonting annat.

Hur ska jag beskriva dem? Ja, de var små och kortbenta. Och de hade vitt, strävt och rufsigt hår med olikfärgade fläckar. Håret hängde ner litegrann över ögonen. Jag tänkte lite på The Beatles först, men de hade ju kapat precis över jacken. Snarare Loreen då under sin Euophoria-fas, fast inte så tätt emellan stråna.

Stora bruna ögon som utstrålade intelligens. Ögonbrynen kraftigt markerade. Och öronen var långa, hängande. Lustigt, jag kommer nu att tänka på en sån där slokörad kanin

Därtill hade de samtliga rejäla mustascher som vuxit ner över läpparna. Precis som Asterix, Obelix och deras manliga gelikar i den där lilla galliska byn som håller stånd emot romarna.

Med tanke på mina vänners mjuka och vänliga tillmötesgående var det med en viss förvåning som jag fick höra att de var jägare. De jagade gärna både rådjur och hare. Fast lite olika karaktärsdrag kunde urskiljas även i detta. Bosse Åkesson lär ha varit en entusiastisk jägare medan Fido hellre käkade på en bulle än bemödade sig att jaga vilt.

Jag fick emellertid inte själv se mina sköna vänner i fält. In action, så att säga. Men av kännare hade jag fått höra att de var av en personlighetstyp som har ett blandat temperament. Änglar i hemmet och små djävlar i skogen. (Ett undantag måste då förstås ha varit den bullälskande Fido.) Vid jakt kunde de glömma allt. Jag kan tänka mig det, för när mina vänner nådde de där doftrika stråken på sina morgonpromenader existerade absolut inget annat för dem än det som sporrade till vilda språng in i buskar och snår. Och fick de syn på en hare eller en kanin så kunde de bli riktigt exalterade.

De hade liksom många andra migranter haft en rätt kort historia i Sverige. Först 1981 kom de första av deras slag till vårt land. De anpassade sig utmärkt. Jag önskar att de som är rädda och hatiska mot invandrare hade fått träffa mina vänner för att lära sig lite tolerans och kärlek.

Dessa petit basset griffon veméens  mötte jag ofta på morgnarna när jag var ute på mina tidningsbudsrundor. (Petit betecknar rasens litenhet, basset står för kortbent, griffon för strävhårig och Veméen är själva platsnamnet.) Ibland siktade de mig på hundra meters håll och började redan då dra iväg med sin matte. Det hände att de gav ifrån sig förtjusta tjut.

När jag böjde mig ner vid cykeln hoppade vovvarna mjukt upp, ställde sig på bakbenen. Det blev rena rama kram- och pusskalaset! Speciellt kärvänlig var Bosse Åkesson. De smartaste hundarna kan ibland känna ens personlighet, det vet alla sanna djurvänner.

Dessa charmiga kompisar förgyllde en längre tid mitt arbete som tidningsbud på Rörstorp. Vi gled ifrån varandra på grund av att jag började jobba på ett annat distrikt. Men jag kände mig mycket hedrad för att Fido, Sigge och Bosse Åkesson så speciellt skänkte mig denna vikkorslösa, spontana kärlek.  Kärleken var mångfaldigt besvarad!  Och det ÄR så alltjämt i mina minnen av dem.

Text: Bruno Franzon