Vad händer med 30-åriga bandybanan?

Invigningen förrättades av Svenska Bandyförbundets hedersordförande Arne Argus. Åtskilliga WIK:are hade då kämpat för isbanan i många år och ingen hade kämpat hårdare än Sven-Olof Isacsson.

Isacsson väckte frågan i samband med de milda vintrarna i början på 1970-talet och fick med tiden blivande kommunalrådet Berry Lilja som främste vapendragare sedan denne tillträtt som ordförande för Waggeryds IK 1978.

Isbanan kostade tre miljoner kronor och beslutet att bygga den föregicks av en hård politisk strid under flera år, med påtagliga inslag av byfejd mellan företrädare för de två stora tätorterna i kommunen.

Rent sportsligt kom konstisbanan för sent för att ge WIK:s bandspelare några fördelar men utan den hade bandyn aldrig överlevt den långa serie av milda vintrar som tog sin början 1988.

Med tiden har dock banan slitits allt hårdare, underhåll och investeringar har varit otillräckliga och den 18 februari i år lämnade den gamla styrelsen sina poster med motiveringen att ”styrelsen har full förståelse för brukarnas missnöje och beklagar att vi inte kunnat erbjuda den standard på bandybanan och konstgräsplanen som brukarna kräver”.

Problemen har inte blivit färre efter det och nu står föreningen Vaggeryds Idrottsplats inför ett vägskäl. Egentligen finns det bara två alternativ eftersom det knappast går att lappa och laga utan större investeringar:
Det ena är att avveckla, det andra att utveckla, det vill säga bygga om med helt ny teknik vilket skulle kosta åtskilliga miljoner kronor. Men då får man en anläggning som klarar upp mot 20 värmegrader och ändå bli betydligt energisnålare än den nuvarande. Men som sagt; smakar det så kostar det.

Samtidigt står idrottsplatsföreningen inför en organisatorisk kris. Sverker Bernhardsson, Eivon Strandgård och Lars Seger står fast vid att deras mandat upphör vid årsskiftet.

Waggeryds IK har fått ett erbjudande att ta över hela idrottsplats-anläggningen. Men har föreningen den kraft som krävs för att klara det?