Valborg vid ”Kullarna” – en 100-årig tradition
Nyheter Traditionens makt är stor. I kväll kommer ett par hundra vaggerydsbor att söka sig till kullarna vid Friluftsgården för att fira valborgsmässoafton.
De kommer därmed också att vara en del av en gammal tradition som säger att om kvällen på Valborgsmässoafton samlas vaggerydsborna på höjdsträckningen söder om tätorten.
Där har man strålat samman för att fira valborg sedan 1910. Dock inte på den nuvarande platsen vid Sventas utan några hundra med längre norrut och närmare bebyggelsen på den plats som brukar kallas Höga bränna.
Där fanns det i början av 1900-talet högt belägen betesmark som fungerade förträffligt som samlingsplats på Valborgsmässoafton när den här traditionen skapades åren före Första världskriget. Från Höga bränna kunde man i den fjärran horisontlinjen se en rad bål brinna på Valborgsmässaftonen.
– När vi stod där och såg ljusen tändas i vår lilla stad, då kände vi att nu var det verkligen vår, som Anna-Lisa Hermansson skrev i IOGT/NTO:s jubileumsskrift till föreningens 100-årsjubileum.
Den förste i en rad klassiska vårtalare där var målarmästare Anton Johansson. Han var en av initiativtagarna till valborgsfirandet inom NTO-logen Nordstjernan som verkligen försökte skapa den här traditionen.
Han lyckades och efterträddes som vårtalare av den bildade komminister Karl-Gustav Meyer som tog åhörarna med på reser genom tid och rum, så långt tillbaka som till Sankta Valpurgis tid.
Han efterträddes i sin tur av bygdens egen store poet och prosaist, Verner Malmsten.
Nyckelaktörer under de här åren var också Sångarbröderna, den klassiska manskören från NTO som senare bytte namn till Vaggeryds Manskör och som i modern tid fick Skillingaryds Manskör till efterträdare. 1926 var det premiärdags för Sångarbröderna på Höga bränna under ledning av Martin Engkvist.
Den klassiska manskörens epok upphörde ungefär samtidigt som valborgsfirandet vid Höga bränna gick mot sitt slut. Storskogen hade i början på 1960-talet krupit allt för nära inpå platsen för majbålet för att det skulle kännas tryggt.
1960 var det sista året på Höga bränna, ett år senare samlades man på Lilla kulla för att hälsa våren och 1962 inträffade det märkliga att det inte var något valborgsfirande i den gamla stilen. Det året var det Betelförsamlingen som var ensamt om att hälsa våren, då på Prärien vid Hjortsjön, alltså nuvarande Fenix.
1963 tog Vaggeryds SOK tillsammans med NTO över ansvaret, i de gamla trakterna, då i skidbacken väster om Friluftsgården som erbjuder en naturlig men för rörelsehindrade lite svårtillgänglig amfiteater. Premiärtalare här var Verner Malmsten.
1985 höll det på att bli mässfall eftersom snön vräkte ned denna dag. Det var så snöigt att majbålet bara brann upp till en tredjedel och själva vårfirandet fick flytta in i Friluftsgården. De sorgliga och sotiga resterna av bålet lång kvar en längre tid som en påminnelse om att vädret kan vara nyckfullt så sent som i skarven mellan april och maj.
2013 flyttades valborgsfirandet till den nuvarande platsen med Ansgar Skillemar som talare. Efter honom har kvinnorna tagit över helt och hållet:
Anna-Karin Slunge, Christina Gustavsson, Chrissie Dahlqvist och nu Cathrine Palmcrantz.
I dag är det få som känner till var hela den här traditionen skapades för 117 år sedan. Höga Bränna ligger totalt igenvuxen i den inhägnad som sommartid är fylld av närmast ogenomtränglig björksly och som kommunen av någon tjänstemannanyck skapade 2006 sedan stormen Gudrun fällt storskogen på platsen.
Det är väl för mycket att hoppas på en återkomst för valborgsfirandet vid Höga bränna. Men platsen förtjänar något bättre än vad den utgör i dag.