Vi kanske inte ska fastna i klagträsket?
Nyheter Hemskt vad det klagas i Vaggeryds kommun. Klag, klag, klag. Läs insändaren här från klagande pappan i kommunen
Det klagas så pass mycket att man börjar undra om man inte gör något annat än att klaga i Vaggeryds kommun. Politiker klagar, och vi som röstar klagar. Stackars politiker som lägger sin fritid och sitt engagemang för att göra kommunen bättre, men de får bara klag tillbaka. Fastän det byggs nya förskolor och skolor klagas det:
– Ni har inte gjort nåt på åtta år! klagar man.
Men då klagar man tillbaka:
– Ni gjorde faktiskt inget för 25 år sen heller!
– Ert parti grundades för 100 år sedan, och ändå kan ni inte ens bygga en riktig skolgård!
Mitt i allt kommer engagerade pappor och klagar:
– Vi vill ha ny skola! Den gamla är dålig, varsågod här är en namnlista.
Och så får de en ny skola. Men vad händer, ja det ska klagas lite grann:
– Ska vi hyra en skola? bu! Ni borde byggt en ny skola för sju år sedan. Varför är den inte färdig än?
– Nej, ni borde byggt en skola för 15 år sedan.
Och så är vi igång igen. Man fortsätter klaga på klassernas storlek, att det inte finns resurser, att det inte finns lärare, att rektorerna är dåliga och till slut övergår klaget i sarkasm:
– Vi behöver bygga fler baracker! Vi kanske kan undervisa på en parkeringsplats. Vi kan väl lika gärna stänga ner hela landsbygden!
Ingen vill ha fler baracker och alla vill ha väl fungerande skolor på landsbygden, men det är roligare att raljera än att klaga. Och till och med de värsta klagarna tröttnar till slut på att klaga:
– Lägg ner skolan eller bygg era dåliga baracker då, tänker man och gråter sig till söms och hoppas att ens barn blir äldre så de kommer till en vettig skollokal med duktiga lärare en vacker dag.
Alla barn blir äldre såklart. De tar ju snart studenten på den där gymnasieskolan som läcker in vatten (eller om den var stängd, svårt att komma ihåg allt)
Men så plötsligt, när man trodde vi var fast i klagträsket, händer det något. Kommunstyrelsens ordförande börjar rimma. Det var oväntat, tänkte de flesta. Några blev stensäkra på vem man skulle rösta på och några blev nog sugna på att klaga. Men kanske är kommunalrådet något på spåren. Ersätta klag med rim kanske inte är en helt dum idé? Det finns väl ingen som föredrar klag framför rim?
Så om några veckor ska vi välja igen vilka vi ska klaga på i fyra år. Eller så vänder vi på steken och gör som kommunstyrelsens ordförande och ersätter klaget med något roligare. Här är några förslag:
– Samarbeta blocköverskridande för att hitta permanenta och bra lokal- och personallösningar för skolan
– Tydliga politiska visioner som inte bara handlar om att kommunen ska växa utan att vi också ska ha en skola som är bäst (varför inte bäst i Sverige?)
– Fylla skolan med rim, ramsor, kunskap, glädje och trygghet i stället för klag
– Fylla skolan med ännu mer duktig personal som inte ska behöva lägga en minut på att klaga.
/Klagande pappa
Inte konstigt att det blir klagomål. När alla lösningar blir halvdana och ofärdiga. När nytt ska bli nytt igen
Till Klagande Pappa…
Ja visst blir man trött på allt klagande. Jag bor i en bygd där vi genom åren klagat och gnällt ganska mycket. Skjutfält som skulle ödelägga halva bygden, skolor som lades ned, cykelvägen som aldrig kommer med mera. Det har funnits mycket att klaga på genom åren!
Så småningom blev några av bygdens folk trötta på att klaga och gnälla och började tänka i andra banor istället.
Någon sa: – Om inte kommunen hjälper oss med skolan så får vi väl engagera oss i en egen?!
-Hur svårt är det egentligen? sa någon annan.
-Jag har en grävmaskin! sa den tredje.
-Jag fixar fika om ni bygger! sa den fjärde.
Jag skriver om Tofthagaskolan. Byggs av föräldrar. Drivs av föräldrar.
Istället för att gnälla och klaga på att någon annan (i detta fallet kommunen) skulle lösa våra problem tog några eldsjälar tag i problemet själva. De första eldsjälarnas barn har lämnat skolan och nu är vi nya mammor och pappor som tagit över stafettpinnen. Vi är evigt tacksamma.
Visst, det är egentligen kommunens sak att fixa skola till våra barn. Fine.
Men vi som får äran att hjälpa till på arbetsdagarna vår och höst för att hålla skola och skolgård i trim ser ju vilken fantastisk skola våra barn har. Tack vare vårt eget arbete. Barnen är dessutom säkerligen mer rädda om sin skola när de vet att det är mamma eller pappa som måste komma dit och laga om något gått sönder.
Jag hade önskat att fler klagande mammor och pappor började agera istället för att klaga. Jag begär inte att man ska sköta totalentreprenaden för nya skolbyggnader, det är det få som kan. Men alla vet hur man slabbar på rödfärg, eller skrapar och målar ett fönster?! Bygger en hinderbana? Och vet man inte så finns det garanterat någon annan förälder i klassen som vet. Gör era skolor till just era skolor. Det är ju där era barn skall gå sin skolgång, och visst är det värt att satsa tid och engagemang på?!
Jag fattar att det inte är enkelt. Man tänker kanske; -Var ska man börja?!
Sätt ihop en grupp. Planera vad ni skulle vilja förbättra. Börja med en arbetsdag på hösten och våren. Alla som kommer bjuds på fika och korv. Barnen kan vara med och leka under tiden.
Kommunen brukar inte vara omöjliga när det gäller att köpa in färg, virke med mera.
När det är som det är… Ta tag i problemet. Bygg på skolan, bygg på gemenskapen!
/Tofthagaförälder
Ja Tofthaga är ett bra exempel på hur en gemenskap borde fungera. Precis som kommunen borde vara en gemenskap där det är nära mellan politik och verklighet. Tyvärr är väl småbarnsföräldrar underrepresenterade i politiken då det i kommunen är så många fler frågor än skolan, som man måste lägga tid på och jag beundrar verkligen de som lägger sin tid på att göra kommunen bättre. Dessutom går ofta en kommuns kvarnar väldigt långsamt jämfört med ett föräldrakooperativ. Detta var ett försök att skapa opinion och förändring genom att slänga ut tankeställare. Tror och hoppas att det ger effekt tills dess att man själv engagerar sig politiskt. När engagerade pappor debatterade samt samlade in namn gav det bevisligen effekt då man faktiskt löste götaforsfrågan ett par månader efter. Så trots att man kan tolka texten tvärtom, så ska vi självklart klaga och påpeka fel och brister. Och vi ska självklart engagera oss, vilket de flesta redan gör på ett eller annat sätt när man har sina barn i en skola.
Om ni inte förstår ironin i min betraktelse läs iaf sista stycket. Självklart ska man klaga om något är fel. Men det klagas alldeles för mycket eftersom det finns för mycket att klaga på. Man ska inte -behöva- klaga på att ens barn går i en risig skola. Och politiker -ska- vara konstruktiva, och att klaga på varandra är inte konstruktivt.
Det var väl funnet med ”En insändare som klagar på klagandet”.
Men jag noterar att jag noterar att insändaren är anonym och att bara en av tre som kommenterat har satt eget namn under kommentaren.
Har ni inte kurage nog att stå för vad ni skriver?
Vi hade ett illustrativt exempel på detta i en pajkastning om en person som bodde på Mejeriet. Där skrevs mycket som man kanske tänkt sig för två gånger om att skriva – om man vågat sätta eget namn under det man skrev.
C G Gustavsson Tack för ditt klagomål. Jag anser inte att mina betraktelser är särskilt kontroversiella och jag har mina anledningar till att vara anonym. Hade varit trevligt om du istället hade något konstruktivt att säga angående innehållet i min betraktelse.
Heja!
En insändare som klagar om klagandet, bra jobbat!
Tack för din insändare!
Den behövdes!