Vill väcka nyfikenhet med konstens hjälp
Nyheter Med konstens hjälp vill Andreas Johansson väcka nyfikenheten. Nu ställer han ut på Vandalorum.
Med konstens hjälp vill Andreas Johansson väcka nyfikenheten. Nu ställer han ut på Vandalorum. [1/11]
Vad som ser ut att vara en glassbox, ett stängsel och ett staket... [2/11]
visar sig inte alls vara detsamma när du närmar dig skulpturen. [3/11]
Det ser ut att vara en stol och ett campingbord som ligger på marken... [4/11]
Vid en närmare titt är det något som inte stämmer.. [5/11]
När du kommer fram vid sidan av skulpturen visar sig stolen och campingbordet vara tunt och gjort av papper. [6/11]
När du sedan backar bakåt visar det sig vara en del av ett foto från en ödetomt. [7/11]
Vad som först ser ut som en skrotbil bakom en växt.... [8/11]
visar sig i själva verket vara en skulptur som en pop up-bok. [9/11]
Det som vid första anblick ser ut att vara en växt bakom ett stängsel.... [10/11]
visar sig i stället vara en växt som sticker ut genom stängslet. Allt gjort i papper. [11/11]
Konstnären Andreas Johansson fotograferar och uppehåller sig ofta i de delar av staden som ger intryck av att vara försatta i paus och där allt verkar slumpmässigt uppkommet. Under våren får kommuninvånarna chansen att ta del av hans kreativitet.
– Det är fotografier som jag har gjort till skulpturer – allt är utskuret med skalpell. Det handlar dels om att ett papper försöker likna något det inte är, sedan handlar det även mycket om att det här fotografiet är taget på en plats. Sedan har jag byggt ett rum av det, för jag har gjort en skulptur av fotot och har satt in i det här rummet. Det blir två rum som försöker samspela: ett som är gjort av foton och sedan det faktiska rummet. Det ena är utomhusmiljö, det andra inomhusmiljön. Ett foto är ett specifikt tillfälle: tiden har stannat i fotot på något sätt. Tid och rum hänger ihop och när jag bygger en skulptur av det så är tiden inbyggd på något sätt igen men det är ändå stillastående, det är ändå det där ögonblicket. Jag stannar tiden på något sätt för att försöka få att det ges ett tillfälle att betrakta saker på ett sätt som man kanske inte skulle ha gjort annars.
Utställningen består av tredimensionella foto- och papperskollage. Med illusionens hjälp, och genom ett sinnrikt hantverk utfört för hand med skalpell och lim, tar plana ytor plats och vecklar ut sig i rummet. Andreas Johansson ser konstverken som ”ickeplatser, miljöer mellan dröm och verklighet”.
– När man går förbi en sådan här miljö så blir det lätt att man bara går förbi den, men nu kan man titta på det och så kanske man hittar något nytt. Jag tycker om såna här miljöer jättemycket. Den här typen av miljöer ger någon form av frihet och öppenhet. Det är platser som ingen människa bryr sig om. I mångt och mycket så är sådana här platser deprimerande, men de ger också någon form av hopp.
Vad som helst kan hända här. Det kan bli något fantastiskt här. Det ger en någon form av fritt sinne. Man kan bara vara här. Det kommer sig lite av att jag är en gammal skateboardåkare och de här platserna var en sådan frizon, en plats som man kan använda på något sätt. Det finns också centralperspektivistiska ting. Som till exempel den här glassboxen: man man tänker att det är en glassbox som står där fast det är det inte, det är ett foto. Det är bara kartong och det ser man lite när man kommer fram. Illusionen bryts väldigt lätt bara genom att flytta på sig.
Förvrängda perspektiv är grunden i Andreas Johanssons konstnärskap.
– Utställningens titel ”Isovist” refererar mycket till det. En isovist är den geometriska form som skapas när man tittar på en specifik punkt. Tänk dig att du står i en skog och tittar, så står det ett träd i vägen. Då ser du inte förbi det trädet för det är inte genomskinligt, men du ser ett träd bredvid. Sedan kommer det ett träd till, så ser du inte genom det trädet, så kommer det ett träd till och så vidare. Till slut så är det så många träd så att du inte ser längre och om man då tittar på en karta så kan man rita ut trädstammarna och skapa en geometrisk form som är det du ser när du står exakt där. Allting är ett exempel på det: förvrängningar av illusioner. Jag har arbetat jättemycket med den här typen av konst sedan jag gick ut Konsthögskolan och jag kan nästan väva in alla mina tankar i det. Jag tror att alla konstnärer kan se skapandet som en form av processverktyg.
– Den är så spännande. Det är så mycket lager i det här, inte bara rent fysiskt utan även filosofiskt. Man kan tolka in så mycket i det här med tankar om exempelvis barndomen. Jag tror att många kan relatera till det här, så det ska bli otroligt kul att visa upp det här för vår publik. Man hajar till när man kommer in, för hjärnan kan inte processa först vad det är du ser. Det tar ett tag innan du kommer in i miljön och det är väldigt spännande, säger Elin Arvidsson, utställningskoordinator på Smålands Konstarkiv.