Wilhelmsson besökte Tallnäs – så här blev Babsan till

Dans, glamour, anekdoter från teater och ögonblick i livet från jordens alla hörn. Det var det Lars-Åke Wilhelmsson bjöd på i Evas kapell.

– Jag går bättre i högklackat efter min droppfot. Det finns folk som har det värre, jag kan ändå gå. Jag fick till mig av en läkare att ”i din ålder, 67, kanske du inte ska dansa?”, berättade Wilhelmsson inför ett nästintill fullsatt kapell under torsdagskvällen.

Lars-Åke Wilhelmsson har varit på en rad olika platser i världen. Berättelse från Madrid och sprängd resebyrå, salmonella när det showades i ”Surprise Sister” och tsunamin i Krabi.
– Jag har haft tur många gånger i livet och jag har varit med om många grejer som har kommit mig riktigt nära. Min mamma sa alltid: ”man ska inte köra fortare än vad änglarna kan flyga”.

– År 2004 var jag i Thailand. Vi skulle precis ut med longtail (reds anm; båtmodell i Thailand). Då försvann vattnet, barnen sprang fram och plockade snäckor, någon thaiare ropade: ”tsunamin!”, men vi förstod inte vad det betydde. Vi tog oss från stranden och upp på en trappa. Vi såg en stor vit mur komma långt bort ute i havet. Alla fotograferade. Kvällen innan hade vi varit tolv semesterfirare på en ö tillsammans, kvällen efter tsunamin var vi sex personer kvar. Vi tog oss till norra Thailand, det var dålig sändning/täckning, vi kunde inte ringa hem och regeringen här hemma hade semester. Det tog en lång stund för alla här hemma att förstå den katastrof vi varit med om.

– När jag läste in talboken så hade jag svårt att prata om vissa grejer. Jag har svårt att säga adjö. Det märker man bland annat när det gäller mina hundar.

I boken berättar Wilhelmsson att det skvallras en del.
– Jag vet att många älskar att läsa skvaller. Jag kanske har kryddat lite men det är ingen som har ringt och klagat. Men jag har skrivit det som jag minns det. När man står i sådan här fin lokal som finns här på Tallnäs så ska jag berätta historien om när jag var i Osaka, en stor stad i Japan där man byggt upp skyskrapor. Vi jobbade i ett höghus på sjunde våningen där det var 2,40 meter i takhöjd. Med mina klackar så kunde jag hålla i taket när jag dansade. Vi körde tre shower om dagen och jag minns att alla japaner hade samma kostym och samma frisyr oavsett om det var första, andra eller tredje showen för dagen. De var inte direkt vackra de där gubbarna som satt där. Det kunde vara med någon geisha där också, hon fick inte visa tänderna när hon skrattade så hon höll för sin mun varje gång det var dags. Där jobbade jag i fyra månader.

Kostymer har skräddaren Lars-Åke gjort till många kända personer, han nämner bland andra Babben Larsson, Eva Rydberg, Dan Ekborg, Klas Malmberg, After Dark-gänget, Mona Seilitz, Kjell Bergkvist….

– Kjell var kaxig och snygg. Dan Ekborg sa en gång till mig: ”Vad är det där för kostym, tycker du verkligen den är bra? Jag svettas som en gris.” Varpå jag svarade: ”Nu är du lejon och det är en päls du har på dig.”

– Min bok har jag jobbat med i två år. Dels är den snygg, den är tung och har en massa färgbilder. Det som är roligt i boken är att det finns qr-koder efter vissa partier. Man fotar och då kommer det upp bilder kring det jag har pratat om. Man får så mycket mer, tycker jag, menar Wilhelmsson och frågar besökarna i Evas kapell: är det något ni undrar över i mitt brokiga, rosa liv?

En av kvällens gäster undrar hur Lars-Åke Wilhelmsson blev Babsan.
– I slutet av 80-talet var jag Babydoll Karlsson, då satt jag på en månskärva, rosa och smal och ingen visste vem jag var. En tant tyckte jag hade konstig röst minns jag. Jag började jobba i Z-tv och en fredagseftermiddag skulle jag vara med i ett sketchprogram med bland andra Johannes Brost. Några skulle kalla upp mig och presentera mig. De glömde bort vad jag hette och sa ”Babsan” och det var den 19 februari 1992. På en vecka förvandlades jag från en pingla till ett premiärlejon. I mitt fall som kostymdesigner är man lite avundsjuk på allt Babsan kan. I vårt förhållande är det kvinnan som drar in mest till hushållskassan. Jag gillar Babsan, jag har blivit mer folklig och det gör mig ingenting. Det gör mig varm i hjärtat att ni är här och lyssnar. Min mamma betydde jättemycket för mig och jag vill gärna sjunga en sång med Sara Leander, avrundar Lars-Åke innan ton tas till och efter det gick hela sällskapet in i restaurangen där Lars-Åke signerade sin bok till Babsananhängare i bygden.

Från kapitel ett ur ”Påfågeln från Skutskär; Mitt liv i rosa”:
”När jag nu för tiotusende gången lägger Babsans peruk på bordet bredvid allt smink blir kontrasten mellan henne och Lars-Åke, som är mitt dopnamn och den människa jag är i verkligheten, markant. Ibland kan jag komma på mig med att vara avundsjuk på Babsan och allt hon fått uppleva och vara med om, och som på något märkligt, emotionellt vis sällan inkluderat Lars-Åke. Personen som stirrar tillbaka på mig i spegeln är inte samma som nyss fick göra tre applådtack ute på teaterns stora scen. Sminket sitter fortfarande kvar men det räcker att peruken tas av för att den andra människan ska bli synlig i all sin enkelhet”

Fotnot: ”Påfågeln från Skutskär; Mitt liv i rosa” har nu sålt i över 5 000 exemplar. 3 429 som ljudbok, 139 som e-bok och 1 745 inbundna exemplar.