Bosse Ahl vann en hel stads hjärtan

Skärmdump från Youtube precis efter avgörandet i SM-finalen 1995.

Kenneth Johansson och Thomas Javeblad var i mitten av 80-talet ett ruggigt starkt målvaktspar för HV 71 som pushade varandra till landslagschanser och vinster för sitt lag.

Klubben hade också en lovande juniormålvakt som hette Boo Peterzén som spelade mästerskap med juniorlandslaget. 1987 vaktade han buren två matcher när Sverige tog hem junior-EM. Målvaktskollega i den turneringen var förövrigt den blivande världsmästarmålvakten Tommy Söderström. Som även hamnade i NHL tillslut.

Tur och retur Mörrum

Men chanserna i HV 71 lät vänta på sig. När så klubben 1990 värvade stormålvakten Peter Åslin från Leksand så blev målvaktstalangen utlånad, men var åter i moderklubben året efter när Kenneth Johansson valde att hoppa på Rögles storsatsning mot eliten.

Jag minns inte när namnbytet skedde. Men jag får för mig att han lämnade som Peterzén och kom tillbaka som Ahl.

Hursomhelst. Chanserna mellan stolparna i HV duggade inte tätt. Peter Åslin var värvad för att vara etta och var också där och då en mycket bättre målvakt. Men något hände i början av 1995. Under dagen har jag läst tidningsartiklar om att Bosse Ahl fick chansen för att Peter Åslin var skadad. Jag minns det som att Bosse Ahl konkurrerade ut Åslin. Men mitt minne kan svaja på den punkten.

Bildade målvaktspar med blivande NHL-målvakten

Bosse Ahl och hela HV, ja hela Jönköping, gick på vatten våren 1995 och Bosse Ahl var den givna profilen. Han gjorde helt ”omöjliga” räddningar med sin okonventionella stil som dessutom ackompanjerades av att han var något så ovanligt som en högerplockande målvakt. Lägg därtill hans stora kroppshydda som fick räddningarna att ännu vådligare ut än om exempelvis kollegan från junior-EM, den betydligt mindre Tommy Söderström, gjort dem.

Jag vet inte om Bosse Ahl myntade uttrycket ”ööööverstyyyvt” som än idag lever kvar i trakten. Men han gjorde i alla fall ordet rikskänt. Jag vet folk från andra städer med noll hjärta för HV som ändå höll på dem i finalen mot Brynäs och även de tog till sig HV-målvakten.

Succén ledde hela vägen till en plats i VM-truppen. Makalöst.

Innan genombrottet våren 1995 kändes Bosse Ahl som den eviga reserven. Fastfrusen på bänken i gamla Rosenlundshallen. Men han visade att man aldrig ska ge upp utan verkligen ta chansen när den kommer.

Efter det där genombrottet så fick han en bra karriär med VM-turneringar och avancemang till elitserien med Timrå.

Stefan Liv tog över

Jag har aldrig haft någon personlig relation till Bosse Ahl. Men jag känner folk som haft det och det har alltid varit positiva yttringar om honom. Aldrig ett ont ord. Han tog sig alltid tid för fansen och verkar ha varit en ödmjuk människa.

Blev påmind under kvällen att jag tydligen fastnat på foto med Bosse Ahl. Något jag faktiskt hade glömt. Men fotot är taget under VM i Globen 1995.

SM-guld nummer två i Bosse Ahls karriär kom 2004 med HV. Då med en viss Stefan Liv i huvudrollen med fyra hållna nollor i finalserien mot Färjestad. Bosse Ahl på bänken och supportade. Jag har tänkt det innan, men aldrig sagt det. Eller skrivit det. Men de båda Jönköpingskillarna kändes rätt lika. Kunde bjuda på sig själva, hade inledningsvis i sina respektive karriärer en okonventionell målvaktsstil. Båda med lika bred Jönköpingsdialekt och båda lika pigga på att bemöta hånande motståndarfans med humor.

Här är jag också lite minnesvill. Men jag tror att även Bosse Ahl efter varje seger uppmanades av HV-klacken att dansa. Precis som Stefan Liv senare.

Det här med att bli uppskattad av motståndarfans är inte världens enklaste. Men Bosse Ahl har faktiskt en egen sång tillägnad sig av en Röglesupporter. Den delas längs ner i artikeln.

Ta hand om varandra däruppe nu #1 och #25.