Bitte bloggar; Kartläsartankar från Midnattssolsrallyt

Foto; Joel Carlsson

”Vad behöver vi göra med bilen? Vad ska förbättras? Finns det saker vi borde gjort annorlunda?” Trots att tröttheten är av den tunga sorten efter fyra intensiva dygn så finns tankarna där.

I år var det femte gången för vår del, de tre senaste med Vimmerby som fast punkt. Alla år har haft sin ”charm”, både av positiv och negativ karaktär, men i år slog det nog rekord!

Vi började resan som vi brukar, tidigt onsdag morgon. Med föråkare som åkt redan på tisdagen och mekaniker som åkte senare, så behövde vi bara köra varsitt tungt ekipage. En husvagn och en biltrailer. Plättlätt.

Resan gick bra och vi kom fram alldeles lagom i tid till besiktning o dyl. Fjärilar och annat gjorde sig påminda i magtrakten på oss båda och det var en rätt lång dag fram tills vi skulle starta vid 18.30-tiden. Upplyfta av Sveriges vinst över Mexico krängde vi på oss overallerna i värmen och begav oss till starten. Där rådde lite lätt förvirring, vi skulle nämligen starta med bara 30 sekunder emellan, istället för den sedvanliga minuten. Till slut kom vi i alla fall iväg till sträckan.

Asfalt är kanske inte det allra roligaste med just den här bilen men det är bara att gilla läget och gasa på. Eftersom det var tredje gången gillt för samma sträcka så lät jag Peter sköta sig själv (i stort sett…) och det gick helt OK, trots att det gått ett år sen sist. Ja, inte sedan han skötte sig själv men sedan vi åkte denna :-

Sedan var det tillbaka till nattlägret för koll av starttid o dyl inför torsdagsetappen.

Morgonen kom med de utlovade temperaturerna redan kännbara. Vatten och vätskeersättning inmundigades i tid och otid. Vi var förväntansfulla och laddade. De tre första specialsträckorna hade höjts ett varnande finger för på gårdagens förarsammanträde så de tankarna fanns med i bakhuvudet. Klart man vill åka snabbt men det är en lång tävling och det gäller att ta sig ända till slutmålet på lördag. Sunt förnuft, tror jag det kallas när man kör med insidan.

Det var verkligen helroliga vägar och vi fick upp ett bra tempo ganska direkt. Vid lunchuppehållet i Kisa låg vi trea i klassen och 26a totalt. När man som vi bara kör en tävling om året så kan jag lova att det känns rätt bra, vi var nöjda så långt.

Trots att vi höll på att krevera av värmeslag när vi åt (superb mat!) så laddade vi om till resterande 3 sträckor och fortsatte med bra tempo.

Inför den avslutande för dagen (SS 7) låg vi fortfarande trea i klassen och allt kändes helbra. Vi drog iväg och efter några hundra meter hör jag bara ”F-n, vi har inget oljetryck!”. Jag hoppades på glapp till mätare eller nåt men nej… Bara att vrida ut på en åker och så var det färdigkört.

Senare visade det sig att hela oljefilterhållaren hade lossnat, ett brott på en gänga hade fått allt att ramla bort och följden blev förstås oljetorsk. Där stod vi. Solen gassade, vi var besvikna och sura och jag lovar, då var det INTE kul att se på rally. Jag ringde till tävlingsledningen och sa att vi skulle försöka starta om dagen efter men det kändes som en utopi just där och då, även om man inte vill ge upp.

Servicegänget var förstås informerade om läget och hade flera alternativ på lut när de väl kunde komma och hämta oss. Det mesta kändes olösligt men nej, inte ge upp!

”Den där motorn som ligger hemma i pallstället, kan vi inte ta delar från den? Om det nu är så att inte precis allt gått åt fanders? Om vi skruvar isär denna, kan vi hitta nån som kan köra hit den andra?” Det luktade nästan bränt av alla hjärnor som gick på högvarv och telefonsamtal som ringdes.

Det lösningsfokuserade tänket resulterade i att Jennie fick åka till jobbet och lyfta ner motorn, fadern hennes skruvade loss oljefilterhållare från en annan bil och sedan fraktade en vännen Schelin alltihop till oss i Vimmerby! Redan där tårades mina ögon av tacksamhet.

De tre vise männen – i form av våra supermekaniker – jobbade och slet hela natten för att greja det. De lånade motorlyft och andra grejer av andra härliga människor. Stort tack för det också!

Allt gjordes för att vi skulle få fortsätta åka. Peter höll också ut länge men när han somnat fortsatte de. Oförtrutet. Delar byttes ut och vid femtiden på morgonen startade de upp bilen! På första försöket spann den nöjt igen. Jag vaknade och hörde det välkända motorljudet och sedan deras rätt så nöjda röster när de kom till sin husvagn. En ny tävlingsdag kunde ta sin början.

Mikael Bergkvist och Joakim Blansch meckar BMW. Foto; Lars Liljegren

Eftersom vi startade om med 5 minuters tillägg (den sträcka vi inte körde) så hamnade vi bland dem som startade tidigt. Det är väl inte så konstigt men det som var riktigt underligt var hur de tänkte där. När vi bröt låg vi på plats 25 totalt, han som skulle starta före oss nu låg på plats 83. Hmmm, bör man lägga någon som kör så pass mycket fortare där? Nej, det tyckte inte vi. Flera andra hamnade i liknande sits och protesterade. Någon fick 2 minuters startmellanrum. Vi fick det däremot inte. Gissa om det låg en lätt dimma av irritation över oss i bilen när vi skulle iväg.

Den dimman övergick i damm efter bara några kilometer på första sträckan. Totalt livsfarligt och inte kul varken för den framför eller för bakomvarande. Vi såg absolut ingenting och fick naturligtvis släppa av på farten, trots det hade vi 55 s tillgodo i mål. Nästa sträcka var bara 4 km men även där började dammet komma på slutet.

Vid lunchuppehållet var jag bara tvungen att ringa tävlingsledaren och påtala vilken säkerhetsrisk det var. OK att vi tappade tid men det allra viktigaste var ändå hur farligt det var. Efter en lång diskussion gick han äntligen med på att ge oss 2 minuter. Tack! Speciellt som den kommande SS:en var 15,5 km lång…

Vi fortsatte plocka placeringar och vid dagens slut var vi 13e i klassen och 48 totalt, det flöt på bra och kändes lovande inför lördagen.

Tyvärr var seedningen av lika taskig karaktär där och förarna runt oss i startfältet undrade vad vi gjorde där, vi som körde så mycket fortare. Ja, det kunde man ju undra. Men, återigen, bara att gilla läget.

Redan första sträckan började det krångla. Bilen fick helt plötsligt inte tillräckligt med bränsle. Där tappade vi en hel del. På servicen visade det sig att en skruv lossnat från kabeln till bränslepumpen… Det rättades till och sedan drog vi vidare. SS 15 gick bättre och humöret steg några grader igen. Dags för nästa sträcka och nytt trubbel. Bilen startade inte! Vi fick puttas igång och efter ett tag så bluddrade det och gick inte ordentligt. Surt igen men bara att kämpa sig till Eksjö och lunchuppehållet.

Tydligen var det ett flertal kablar som skadats, de byttes, tillsammans med generator och startmotor. Det skulle minsann funka på Ränneslätt!

Tack vare att framförvarande förare var orolig för att vi skulle komma ifatt på de över 17 kilometrarna och att det finns förnuftiga människor som vågar ta egna beslut, så fick vi återigen 2 minuters startmellanrum. I starten blev det missförstånd så det utökades till tre till slut. Det gick som en dans nästan hela vägen och vi hade snabbast tid rätt så länge innan vi dalade i resultatlistan. De där 3 minuterna var inte fel, när vi kom i mål visade det sig att vi kört 1.58 snabbare än bilen framför. Heeeelt logisk seedning eller hur?

Det är trist när det krånglar med bilen men det är ännu tristare när det krånglar med annat. Seedningstänket förstörde mycket för oss (och andra), jag hoppas verkligen man ser över det där till en annan gång. I dessa tider av teknik och digitalisering måste det vara ganska enkelt att kolla körtider och jämföra, istället för att bara ta totaltid (inklusive tidstillägg) och sedan vända på listan. Om inte annat – gör det för säkerhetens skull.

Trots trubbel av olika sort så är vi relativt nöjda med årets insats. För vår egen del så såg vi att vi hänger med (när det fungerar) och när det gäller servicen vi hade med oss så finns det ingen tvekan, det var de allra bästa! Den insatsen de gjorde, den ska premieras på något vis.

Jocke, Anders och Mikael – ni är BÄST! Resten av gänget (Stisse som också var nattarbetare och körde servicebussen, Leila, Anna och Lars som servade med käk och annat), tack ni också <3

/Bitte