Bråkning, skäktning och häckling på hembygdsgården

Gunilla berättar:

– Jag har odlat det här linet själv och det började med att de hade en reklamgrej för några år sedan att man skulle odla en kvadratmeter lin och man fick en fröpåse. Det gjorde jag och sedan gick jag ”all in” och nu odlar jag själv, alldeles för mycket, säkert 40 kvadratmeter. Detta är av förra årets skörd som jag har rötat och torkat efter konstens alla regler. Jag har tagit bort och tagit hand om alla frön. Det blir jättefina blå blommor på och gula frökapslar som innehåller tio små frön. Detta är spånadslin, det finns ju oljelin också som man gör olja av men det kan man inte använda att spinna med.

– Man tar det torra linet och bråkar heter det, man knäcker linet och sedan skäktar man det och slår på det med en bräda. Sedan är det dags att häckla det. Då börjar man med en grovhäckla, som en kam ungefär där man drar linet genom. Sedan tar man finare och finare häcklor som man ”kammar” linet genom. Sedan blir det nästan som människohår. Det är ganska slitigt och hur de orkade förr kan man undra. De här häcklorna har jag lånat från hemslöjden med det finns här på hembygdsgården också.

– När det är klart kan man spinna linet jämt och fint och tunt. Det är ett ganska svårt hantverk ska ni veta och det är ganska mycket jobb med det. Men det är ett fantastiskt material och det är lite roligt att lära sig. Just att man får hela biten från att odla det, tillverka det, spinna det, väva det och sedan sy med det. Det är målet. Jag har satt upp väven och använder just nu köpt lin men jag ska väva in det här också sedan. Jag kan bara hjälpligt att spinna än men jag ska lära mig. Jag gör det som det ideellt projekt som jag gör för att jag tycker att det är roligt.