Svårfunnen landskapsblomma hittad

Linnea blommar i juni och juli, och växten är vanlig i hela landet, utom i de sydligaste delarna och den förekommer även uppe på kalfjället. Oftast växer den i frisk, mossrik granskog. Linneans meterlånga krypande stjälkar bildar ofta mattor på marken.

Linné skrev 1755 mycket om denna sin favoritväxt, bland annat följande: "Svenskt namn Linnaei ört, i Ångermanland vindgräs, i Österbotten benvärksgräs, i Uppland torrvärksgräs, i Jämtland klådgräs, i Medelpad vita klockor, i Dalsland jordkronor. Växer här och där i mycket gamla skogar, bland mossor och i skugga, på karga, daggiga, steniga ställen. Infusion på bladen med mjölk är hos oss ett utmärkt medel mot ischias och reumatiska smärtor. Österbottningarna botar fotsmärtor hos får med plåster eller påbaddningar med denna växt. Norrmännen botar scharlakansfeber med utvärtes rökning av växten och skabb med dekokt av densamma. Blommornas lukt påminner om sockerkonfekt eller Ulmarias (älggräsets) blommor och är i synnerhet nattetid så stark att den känns igen på långt håll."

Källa; Naturhistoriska riksmuseet