Brunos krönika: I valet och kvalet

Valdagen har traditionellt betraktats som en högtidsdag för många i de äldre generationerna. Jag minns hur det var för mina föräldrar. På den stora valdagen satte de på sig finkläder och det var rent högtidligt när jag följde med dem till vallokalen i Gnosjö kommunhus. Och så var det Top Secret! Det smögs, tissetassades med åsikter och politisk tillhörighet.

Det där hemlighetsmakeriet tyckte jag alltid var konstigt. Vad var det som var så känsligt? Varför var somliga av de vuxna så rädda för att yppa det som var och är kungstanken i vår svenska demokrati? För mina föräldrar, som hade borgerliga sympatier, var det säkert rädslan för att stöta sig med vänner och släktingar som alltid röstade rött.

I mitt Gnosjö fanns det generellt sett under denna tid tre ting som omgärdades med hemlighetsmakerier och som bland somliga rentav var tabustämplat:

1. SEX.

2. DÖDEN.

3. POLITIK.

I det tredje fallet handlade det alltså om ovilligheten att skylta med vilket parti man la sin röst på. Mina föräldrar avslöjade aldrig ens för mig vilket parti som de röstade på. Som gosse var jag inte intresserad av politik så jag hade inget behov av att luska i det där. Men jag misstänkte att rösterna gick till Moderaterna. ”Rösta på Gösta!” var en populär slogan i framhållandet av moderaternas partiledare, Gösta Bohman. Många i Gnosjö röstade på Gösta. Speciellt industriidkarna.

Senare förstod jag att mina föräldrars val föll på Centerpartiet med Torbjörn Fälldin. Det gamla Bondeförbundet. Ett parti som gick an för en egenföretagare som farsan. Och morsan tyckte och röstade väl som han av bara farten.

Samtidigt fanns det förstås många i Gnosjö och överallt i landet Sverige som var öppet politiskt engagerade. Diskussionerna kunde på 1970-talet vara riktigt uppfriskande i både teve och i vardagslivet. Debatterna mellan Torbjörn Fälldin och Olof Palme slog det gnistor om och i teveprogrammet Kvällsöppet rök politiska motståndare ihop så att det nästan gick att ta på de osynliga åskmoln som bildades av de dialektiska energierna.

Men det var alltså konflikträdslan som låg bakom åsiktstassandet. I många andra delar av världen finns inte sådant. Där tycks de politiska diskussionerna ofta vara på liv och död. Som spansk tjurfäktning. Men människorna är ändå inte särskilt rädda för att säga vad de tycker, de kan väl vara vänner ändå. Fast visst är det också en realitet att ibland övergår de koleriska debatterna till våldsamma konfrontationer. Till och med krig.

Författaren Theodor Kallifatides som invandrade till Sverige på 1960-talet från Grekland har sagt att den svenska försiktigheten och lugnet egentligen är något positivt. Av dyrköpt erfarenhet vet han att Greklands 1900-talshistoria kännetecknas av en polarisering mellan höger och vänster som skapat ett samhällsklimat med spänningar, oro och politisk turbulens. (Ge förresten Nobelpriset till Theodor Kallifatides, det är han sannerligen värd! Han är gammal nu, men har skrivit ett antal unika böcker av internationell hög klass).

Den här politiska hemlighetsfullheten lever till viss del kvar än idag. Den måste ha satt sig i generna. Rädslan för att avslöja vad vi tror och tänker. Åsiktsfruktan. Människorädsla.

Jag förstår att journalister och teveprogramledare väljer att hålla sin politiska röst hemlig. Den journalistiska yrkeshedern kräver opartiskhet. Däremot tycker jag att det är märkligt att så många unga i denna öppna, moderna tid inte gärna vill avslöja vad de röstar på. Men vi är alla olika. Skådespelaren Sven Wollter exponerade alltid vidöppet sitt blodröda hjärta. Ulf Lundell gav i ett tidigare val sin röst till Miljöpartiet. Och den frejdige Halmstadskomikern och Martinuslärjungen Peter Wahlbeck drog en gång till med Feministiskt initiativ. (Sedan år 2025 heter som bekant partiet bara Feministerna).

Jag gillar inte det politiska käbblet. Jag förstår inte hur politikerna orkar ånga på i det verbala maratonloppet kombinerat med falukorvspopulism, diverse trams och vidlyftiga löften till Höger och Vänster. Men i röstfiske gäller det att få så många på kroken som möjligt.Att vara ärlig är nog den största utmaningen för våra politiker. Hur lätt är det inte att förlora trovärdigheten i det där racet för att nå fram till väljarna!

Jag har svårt för det entydigt ideologiska språket. Därför har jag röstat olika genom åren. Första gången som jag röstade – vid 18 års ålder – röstade jag på KDS, Kristen Demokratisk Samling. Sedan har jag röstat både på Centern, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och sossarna. Och en gång röstade jag Blankt.

Vad blir det denna gång? Kalle- Anka partiet? Partiet ”Jesus”? Finns det verkligen sådana partier? Ja, det gör det faktiskt, de är registrerade. Men de ska nog mest betraktas som humoristiska uppslag för medborgare som väljer att rösta blankt. ”Jesus i Borås” och ”Tristdemokraterna” i Bollebygd” kommer förstås att förbli skämt.

Jag tycker att de flesta partierna har delar i sina program som är vettiga och bra. Dogmer och tvärsäkerhet ligger inte för mig. De gamla ideologierna måste vädras ut för att leva vidare. Ingen politiker (eller ”politikare” som morbror Torsten uttryckte det) kan för all framtid bekvämt sitta kvar i sitt fastcementerade bo.

Jag tänker på Harry Martinsons nomadfilosofi som god färdkost för de politiskt hårt slipsknutna. Låt oss segla ut på den friska passaden, upptäcka nya vyer! Skepp åhoj! Utveckling förutsätter att vi vågar ompröva inrotade åsikter och värderingar.