Brunos krönika: För kärlekens skull – en krönika om Ted Gärdestad

Ted Gärdestad skulle om han levat fyllt 70 i år. Närmare bestämt den 18 februari. Han har hyllats och kommer att uppmärksammas under hela året. För en del kanske det blir tjatigt men jag kan själv skriva om honom nästan hur många gånger som helst. Det finns så mycket att säga om Teds och brorsan Kenneth Gärdestads unika låtskatt; tankar och ord kan varieras i det oändliga.

Känsligheten, innerligheten. De vackra melodierna. Mjukheten, sommaren och framtidshoppet i dem. Ljuvliga rader som i sången Sommarlängtan från debutalbumet Undringar (1972): ”Sommarljusa skyar över fager sommaräng” och som från klassiska Sol, vind och vatten från andra skivan TED (1973): ”Ännu spelar syrsor till vindarnas sus/ Ännu rullar kulorna på skolgårdens grus.”

Och längre fram i den låten: ”Det skymmer vid Sion och natten blir sval, men än doftar blommorna i skuggornas dal.”

Essensen i texterna så här många år efter tonårens lyssningar har fått mig att tänka att det egentligen på ett djupare plan handlar om drömmen om sommaren. Refrängen ”Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav, det är mina drömmar vävda av” är för mig en av ingångarna till bröderna Gärdestads universum.

Teds dotter Sara Zackarias som nyligen medverkat med tolkningar av sin pappas låtar i en serie konserter med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen säger i en intervju att du kan spegla dig själv och dina känslor i musiken och texterna. Universella känslor som kärlek, hopp och sorg. ”Varje låt är liksom en liten tidskapsel med känslor”, säger Sara Zackarias. Och det är kombinationen av den sommarglada romantiken och utforskningarna av existentiella frågor som gör att det här höjer sig över ordinär pop. Det är tidlöst och vackert. Lyssna till exempel på ”Universum”, Ted är bara 17 år när han här med sina troskyldiga, undrande gråblå ögon blickar in mot livets gåtfullheter och möjligheter. Det är en djupt personlig reflektion om vår plats i universum och i framtiden. ”Kan vi sjunga då/Kan vi skratta då/ Tror du?”

Som tonåring hade jag förstås ingen aning om att Ted skulle komma mig ganska nära flera decennier senare då jag skulle få äran att träffa Kenneth Gärdestad och föräldrarna Arne och Margit flera gånger i Stockholm. Fika ihop i Kungsträdgårdens bunker och bli vän med pappa Arne Gärdestad. Till och med få åka limousine från Kungsträdgården ut till Djurgårdsbron med Arne, Kenneth och mina vänner Elena Helsinghoff (grundaren av Ted Gärdestad-sällskapet) och Matte från Borlänge.

Jag hade också en liten fin korrespondens med Arne Gärdestad. Tänk att han tyckte så mycket om min dikt om Ted (Sommarljus) och att han faktiskt hade min diktsamling Nattglimmer på nattygsbordet och läste i den ibland! Hur kan det bli så? Är det ändå inte lite konstigt? En helt vanlig smålänning kommer senare till pappa Arne Gärdestads begravning vid Silverdals kapell utanför Sollentuna .Blir av broder Kenneth placerad tillsammans med familjen och håller till råga på allt ett tal inför släkten! Ett mysterium!

Nej, det är inget konstigt eller märkvärdigt alls för jag tänker att det måste ha att göra med kärlek. Någon slags gemensam kosmisk puls. Den gyllene tråden som förbinder en punkt i universum med en annan punkt på andra sidan av universum. Vi kan välja själva. Det är faktiskt möjligt att det också är förutbestämt. Jag böjer mig i vördnad för den outgrundliga makt som tänder stjärnorna.