Intresset för naturen tar Anja till karriärens topp

– Det är typ livsförändrande. Man får andrum och kan jobba ett tag och man får ett erkännande av att man är på rätt väg, säger Anja Fredell.

Beskedet fick hon i slutet av juni. Sedan dess har det hunnit sjunka in något, men riktigt verkligt känns det fortfarande inte.

– Jag trodde aldrig att jag skulle få det. Man tänker väl inte att man själv är så bra.

Stipendiet på 750 000 kronor delas varje år ut till en ung, lovande konstnär. Årets jury består av konstnären Ernst Billgren, tidigare konsthallschefen och curatorn Mårten Castenfors samt museichefen Karin Sidén, museichef på Prins Eugens Waldemarsudde.

Jurys motivering lyder:
"Med sina ofta stora tuftade textila verk intar Anja Fredell ledigt sina rum. Verken kan vara presenterade på golv eller vägg, de breder ut sig och öppnar sig med en dramatisk lätt surrealistisk natur. Kraftfullt, eldigt och pockande. Textilens egen materialitet är här en natur i naturen, allt medan den inre motorn, den expressiva energin i själva hantverket, tycks vidöppen för improvisation."

Anja tror att juryn kan ha fått upp ögonen för hennes arbete när hon ställde ut på Market Art Fair på Liljevalchs förra året.

– Då tog jag i. Jag gjorde väldigt stora verk och försökte synas.

Anja Fredell är född 1990 och kommer från Torsby i Värmland. Hon utbildade sig vid HDK-Valand och tog sin masterexamen i textil konst 2021. I dag bor och arbetar hon i Göteborg. Skogen från uppväxten finns fortfarande nära hennes konst.

– Jag brukar använda skogen och naturen som motiv eftersom det är så bekant för mig. Den är väldigt närvarande.

Det är framför allt den värmländska skogen med sitt mörker och sin mystik som lockar.

– Den är väldigt användbar i konst, för då kan man gömma lite vad som helst där inne eller ladda den med något.

I hennes verk möter skogen textilen. Tekniken hon använder är tuftning, ett hantverk där garn skjuts in i en uppspänd väv med hjälp av ett elektriskt verktyg. Resultatet kan bli stora, tredimensionella ytor med olika längd på luggen. Tekniken passar henne bättre än de mer traditionella textila metoderna, säger hon.

– Vävning är att sitta och räkna och solva. Det är inte riktigt min grej.

Tuftningen är snabbare, mer fysisk och ger utrymme för rörelse och improvisation.

– Jag höll på med dans tidigare. Det var min första kontakt med konst. Jag dansar lite med redskapet. Jag låter det gå ganska fort, för då kan jag få fram organiska rörelser som är svåra att göra långsamt.

Hon försöker tänka på verken som måleri.

– Det ska bli måleriskt.

Trots att hon arbetat som konstnär på heltid sedan examen har ekonomin krävt ett extraarbete. Hon arbetar 20 procent i en klädaffär, varannan helg. Det är en trygghet som nu kanske kan få stå tillbaka en stund.

– Jag kommer inte att göra några stora utsvävningar. Jag behöver till exempel en bättre kompressor till mitt arbete, men annars tänker jag låta pengarna räcka så länge som möjligt. Framför allt får jag tid i ateljén. Det är det jag längtar efter: att få möjlighet att våga göra lite utsvävningar och testa nya saker.

För Anja handlar stipendiet därför om mer än pengar. Det handlar också om att någon utanför den egna ateljén har sett hennes arbete och tror på det.

– Man är så mycket själv i sin lilla bubbla och sin ateljé. Då är det viktigt att någon kommer in ibland och säger: ”Du är på rätt väg. Kör på här nu. Fortsätt framåt.”

Åke Andréns Stiftelses stipendium har delats ut sedan 2012. Syftet är att ge unga konstnärer möjlighet att utvecklas och fortsätta sitt konstnärskap.

Anja Fredell har redan ställt ut på bland annat Galleri Hedenius, Alingsås konsthall och Lidköpings konsthall. Hennes verk finns i både privata och offentliga samlingar, och hon har gjort offentliga verk i bland annat Ulricehamn och Finspång.

Den 20 oktober tar hon emot stipendiet på Prins Eugens Waldemarsudde. Dagen efter öppnar en utställning med hennes verk på museet, där de visas till den 22 november.

Vad som händer sedan vet hon inte riktigt.

– Jag känner mig så pirrig. Vad kommer jag göra nu?

Men en sak vet hon.

– Bara att någon ser det man har gjort och känner någonting är ju så svindlande. Då känner man sig lite mindre ensam ett tag.