Niklas krönika: En smärtsam debut

Jaha, något hände nu under påsken som jag aldrig trodde skulle ske. Jag gjorde min styrketräningsdebut. Det var tungt, jobbigt och hela kroppen skakade efter tre pass som om jag blivit överkörd av en buss fullastad med frukt. Men jag inser att jag måste fortsätta. Musklerna behöver underhållas och jag kände mig ovanligt pigg och fräsch efter passen trots de enorma smärtorna och skakningarna. Just nu går jag runt med träningsvärk och klurar på vilket ställe jag ska teckna ett abonnemang på.

Det hela började måndagskvällen 6 april. Min goda vän och tenniskompis P sa något i stil med ”Du måste komma i gång och träna. Du måste bygga lite muskler så du inte skadar dig”. Och jag inser ju det också. Kroppen behöver bli starkare. Inte för att jag känner mig klen men att slita som en gris på en tennisbana frestar på. Och man är ju inte ung och pigg som en mört längre.

”Nio imorgon på morgonen kör vi. Träningskläder på och ett par sköna skor. Vi ses imorgon tisdag”.

Jag vet att jag kröp ner i sängen och började fundera på vad jag nu givit mig in på. Jag som aldrig dragit i en styrkemaskin, eller lyft i en skivstång eller stått på ett löpband. Det var nära att jag tog upp telefonen för att skicka ett meddelande och ställa in aktiviteten. Men det gjorde jag inte. Jag somnade och flög sen upp ur sängen, satte på mig träningskläderna och mötte upp P. Han visade runt mig bland maskiner, hantlar, rullband och annat och visade även hur man skulle utföra övningarna på de olika redskapen. Sen drog det i gång. Jag kämpade och slet i en timme. Det var jobbigt och jag mådde nästan lite dåligt efteråt men vi bestämde att vi skulle köra likadant dagen därpå.

Det gjorde ont när jag vaknade. En kopp svart kaffe och en liten tallrik yoghurt och sen ner till mina nyfunna vänner, maskinerna. En figur till mötte upp och ville vara med. Det var den squashtokiga filuren J som nu stod med hurtiga ben och väntade på att få komma in och dansa loss med maskinerna. Han slet och drog och pustade i maskinerna och lät stundom som en strandad säl. Vi var helt slut efter denna timma. P skrattade mest åt oss när vi hängde över de olika maskinerna och drog långa och djupa suckar.

”Kör vi vid nio imorgon igen eller?” undrade P med ett flin när vi lämnade.

Samma rutin dagen därpå förutom att det nu smärtade ordentligt i kroppen. Jag hade stora problem med att få på mig strumporna och byxorna fick jag hålla på med en stund innan benen lyckades ta sig in.

08.55 var jag och J på plats. P rullade in 09.01 och utbrast. ”Åh fy fan, här står den lilla truppen redo och glatt väntar på att få komma in till maskinerna. Vi kommer ju bli ett starkt litet förband som kanske till och med kan skickas till Ryssland på något uppdrag”.

Och vi skrattade alla tre och började efter en stund rycka och dra i maskinerna som om detta vore det mest naturliga. Vi körde två timmars träning. Kvällen blev inte rolig för egen del. Skakningar och smärtor i hela kroppen. Jag ringde P och berättade om min värk och han sa ”Du ska nog vila några dagar nu”.

Nu har jag vilat ett par dagar och går som sagt runt och klurar på hur jag ska ta den här träningen vidare. Jag har ju aldrig varit på ett riktigt gym. Är det shorts och t-shirts som gäller eller ska man dra på sig ett linne? Jag har inte en aning. Men jag kanske har funnit några nya vänner. De är hårda, man kan dra i dem, du kan bli arg på dem utan att de skriker tillbaka, ja, du kan ju nästan göra vad du vill med dem. Maskinerna.

Trevlig helg!

Niklas Lindkvist