Patriks krönika: En perfekt morgon för tennis

Det var vår och tidig morgon i Apladalen. Ljuset föll i tunna strimmor genom lövverket, och dimman låg kvar över marken som om natten dröjde sig kvar en stund till. Liljekonvaljerna täckte marken och doften följde oss längs den lilla grusvägen.

Det var jag, min pappa och min syster. Vi var på väg mot tennisbanorna. Vi gick alltid ungefär samma väg. Pappa lite före, med raska steg, som om han hade en tid att passa, även när han inte hade det. Ibland vände han sig om. Sa något. Pekade upp i skogen. Eller så bara log han, som om allt var precis som det skulle.

Vi spelade varje lördag och söndag klockan sju. Det var hans idé från början. Att gå upp tidigt, ta vara på dagen. Att hinna spela innan världen vaknade. “En perfekt morgon för tennis”, sa han. Han sa det så självklart, som om det inte gick att invända. Och vi invände aldrig heller. Det var något med sättet han sa det på. Som att morgonen faktiskt blev perfekt bara för att han bestämde sig för det.

Banorna låg där som de alltid gjorde, röda och inbjudande, inbäddade bland träden. Vi drog linjer i gruset med skorna, studsade bollen några gånger innan första serven. Allt följde samma mönster. Men det blev aldrig tråkigt. Bakom banorna ringlade Kröcklebäcken stilla. Och vid sidan stod bänken.

Den gamla mannen kom nästan alltid cyklande. Han parkerade cykeln, satte sig ner och tittade en stund. Vi visste inte vem han var, och han visste nog inte vilka vi var. Men det kändes som att han såg oss. Jag minns hur jag tog i lite extra när han satt där. Hur jag försökte få till slagen, glida snyggt i gruset, som om det spelade roll. Och ibland, när jag lyckades, kunde han le. Det räckte.

Pappa sa inget . Men jag tror att han märkte. Han märkte det mesta, utan att alltid säga något. På tisdagskvällarna var det annorlunda. Då var vi fler på banorna, och från andra sidan dalen kunde man höra musik. Någon spelade, folk promenerade längs stigarna. Det fanns en stillsam rörelse i allt, som om platsen levde sitt eget liv vid sidan av oss. Eller så är det bara så jag minns det.

Det gick historier om banorna. Att Fred Perry en gång hade spelat där, mot Kalle Schröder, wienerbrödskungen. Att folk hade betalat 75 öre för att stå och titta. På VTK fanns en plansch som sades bevisa detta. Pappa nämnde det någon gång, nästan i förbifarten. Som om det var ännu en sak som hörde till platsen.

Nu är banorna borta. Stormen Gudrun tog dem. Eller det som var kvar av dem. Skogen har vuxit tillbaka, och det finns inte mycket som påminner om hur det var. Men när jag går där ibland, längs samma grusväg, är det som att något ligger kvar.

Jag kan fortfarande se honom framför mig. Hur han går där lite före, vänder sig om och ler. Och jag hör honom säga det, lika självklart som då: “Det här är en perfekt morgon för tennis.”

Och jag tänker att det kanske inte bara handlade om tennis. Kanske handlade det om att vara där, just då. Tillsammans.

Patrik Rönneke