Patriks krönika: När livet var lite grönare

Året var 1973. Jag stod på den lilla trappan vid Näsudden och kände att livet var ganska enkelt. Sol, sommar och ett tydligt mål: glass.

Vi brukade vara där nästan varje dag. Ofta med fikakorg som mamma packat med omsorg, men ibland fick man ta den lilla stigen bort till huset som låg vid parkeringen för att köpa en glass. Där var det alltid lång kö.

Den här dagen hörde jag någon framför mig säga de magiska orden:

“En grön Piggelin tack.”

Jag blev nyfiken. Piggelin? Jag hade hållit mig till Puckstång och levt i trygg okunskap. Men nu kändes det som att livet krävde ett beslut.

“En grön Piggelin,” sa jag därför med den allvarliga ton som bara en åttaåring kan uppbringa i ett glassköp.

50 öre. Det kändes som en rimlig investering i framtiden.

Med andakt gick jag ner mot bryggan. Och där hände det. Min första smak av Piggelin.

Kall, grön, söt och på något sätt … livsavgörande.

Ingen överdrift.

Min kompis nickade efter sin första tugga och konstaterade att den var “liten men naggande god”. Ett uttryck som sedan dess hängt med som en sorts livsfilosofi.

Det var också där mitt första ekonomiska system föddes.

Jag insåg snabbt att livet kunde räknas i Piggelin.

Veckopengen var fem kronor. Det blev tio glassar. Plötsligt var jag inte ett barn, jag var en liten glassentreprenör.

För att öka intäkterna tog jag mitt första sommarjobb: att plocka maskrosor på tomten. 25 öre per hink. Två hinkar = en Piggelin.

Enkelt. Effektivt. Kapitalism i sin mest oskyldiga form.

Visst, jag började kanske tänja lite på reglerna. Plötsligt var hela området runt tomten “arbetsplats”. Och maskrosorna där ute … de var jättestora och fyllde snabbt upp hinkarna.

Jag tror pappa anade något när vår annars välskötta gräsmatta började likna någon sorts maskrosfestival.

Sommaren fortsatte. Cykelturer till Peterssons kiosk vid Folkets Park blev rutin. Sol, dammiga cykelvägar och den där känslan av att en Piggelin kunde lösa nästan allt.

Men så fanns det också våndan.

“Slumpen.”

För den som inte är uppvuxen i Piggelin-ekonomin var detta den sista biten av glassen. Den absolut bästa. Alla visste det.

Ofta kom en kompis med stora ögon och frågade om man hade “slumpen” kvar. Och vad gör man? Man ger bort den. Inte för att man vill, utan för att man ännu inte lärt sig säga nej i ekonomiska förhandlingar.

I dag är mycket mer komplicerat. Men ibland, när solen ligger rätt, tar jag fortfarande en Piggelin.

Jag sätter mig i en solstol och inser att jag en gång hade ett perfekt ekonomiskt system: maskrosor in, glass ut.

Det var enklare tider.

Och kanske också lite grönare.

Patrik Rönneke