Vargangreppet: Rovdjurs- och Naturskyddsföreningen behöver överge sin extremism i vargfrågan och sitt Stockholmsfokus!

För det första är hans påstående om ett minskande antal vargattacker direkt felaktigt. Antalet varierar givetvis år från år till men sett över tid är det ingen som helst tvekan över kurvan.

För det andra är den linje som både Rovdjursföreningen och Naturskyddsföreningen driver, Stockholmsfokuserade som de är, att rovdjuren ska ha första tjing på landsbygden helt ohållbar. En acceptans för en livskraftig rovdjursstam kräver en förvaltning likt all annan vilt i vår natur. När en älg uppträder aggressivt mot boende i ett villaområde beordras det skyddsjakt. Rimligt är att samma ska gälla om en varg ser en får- eller hästhage som sitt privata middagsbord.

För det tredje, att uppföra rovdjursavvisande stängsel för samtliga djurbesättningar i länet – och Sverige - är förenat med enorma kostnader för både djurägare och skattebetalare, fast till marginell nytta. Stängsel är en välljudande talepunkt, men inte en lösning.

Rovdjursavvisande stängsel är inte konstruerade för att förhindra att vargen tar sig in i hagen. Det är enbart ett hinder. Förhoppningsvis tillräckligt för att vargen ska välja att söka föda på annat håll, men en motiverad varg kommer ändå ta sig förbi det.

Vi konstaterade i en insändare här den 11 augusti att det är tamboskapen, lantbruket i övrigt och hästnäringen som håller våra älskade öppna landskap – just öppna. Allra flest rödlistade arter i vårt landskap är knutna till kulturlandskapet och naturbetesmarker. Den betande mulen har stor betydelse. Men arealen av biologiskt värdefulla marker kommer att minska i snabb takt om djurägaren inte får ekonomin att gå ihop. I slutänden blir det konsekvenser både för miljövärden och landets förmåga att försörja sin befolkning. Därför är de ökande vargangreppen ett allt tydligare hot mot allt detta.

Det är politiska beslut som fört tillbaka vargen i den svenska faunan. Samtidigt finns det andra politiska beslut som uttalar ett stort ansvar att värna den biologiska mångfalden och som säger att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras. Just därför är det politikens skyldighet att få ner vargbeståndet till högst 170 djur.

Rovdjursföreningen såväl som Naturskyddsföreningen behöver överge sin extremism i sina konstanta och reflexmässiga okynnesöverklaganden av alla beslut om rovdjursjakt. Om inte för tamdjurens skull så åtminstone för den ekonomiska och psykiska skada man tillfogar lantbrukare och djurägare. Oavsett vad behöver överklagandemöjligheten för dessa föreningar i dessa frågor avvecklas. De behöver också överge sitt Stockholmsfokus och sin nedlåtande och avfärdande syn på landsbygden i allmänhet, och på de praktiska och ekonomiska konsekvenserna av en för stor vargstam i synnerhet.   

Mats Green (M)
Riksdagsledamot Jönköpings län
Vice ordförande Konstitutionsutskottet

Alex Johansson (M)
Ordförande Moderaterna i Vaggeryds kommun