Jeanettes krönika: Sidendrömmar

Semestertider. Härliga lediga dagar som ofta är efterlängtade. De flesta vill göra något som bryter av från de vanliga rutinerna. Vi vill gärna se och uppleva något annat och det finns mycket roligt och intressant som man kan ta sig för som inte ligger alltför långt bort. Man kan till exempel göra en utflykt till pärlan i Vättern – Visingsö. Jag och min familj har haft glädjen att besöka ön flera gånger, från norr till söder.

Vid vårt första besök fick jag stifta bekantskap med mullbärsträden som finns på södra delen av ön. En gång fanns det hela 1 500 träd här. Det var en ansenlig mängd som tillsammans med ett antal andra präktiga mullbärsodlingar runt om i vårt land var tänkta att förse Sverige och svenskarna med eftertraktad silkestråd. Att det överhuvudtaget finns mullbärsträd här har en intressant historia som tar sin början för mycket länge sedan i Kina och hänger ihop med drömmen om sidenet. Detta magiskt vackra tyg!

Låt oss börja från början och bekanta oss med kejsarinnan Hsi Lingshi som var på promenad i sin trädgård där det växte mullbärsträd. I handen höll hon en kopp med varmt te. Plötsligt ramlade en liten kokong ner i koppen, och när hon skulle plocka bort den fastnade tunna trådar mellan hennes fingrar. Hon hade funnit silkestråden och snart hade hon kommit på hur man kunde väva tråden till ett underbart sidentyg.

Kokongen tillhörde en puppa som skulle förvandlas till en oansenlig grå fjäril. Av den förvandlingen blev det ingenting av eftersom puppan dör när den hamnar i det varma vattnet. Istället får man silkestråd som vävs till sidentyg. Från en kokong kan man få silkestråd som är från 300 meter ända upp till en kilometer lång.

Om puppan får utvecklas och bli en fjäril som äter sig ut ur kokongen kan man ändå ta till vara silket och spinna ihop de korta trådarna. Man kan alltså ta tillvara silkestråd utan att puppan måste dö. Kejsarinnan Hsi Lingshi blev genom sin upptäckt sidenets skyddsgudinna.

Konsten framställa siden ville kineserna hålla för sig själva. Den konsten är nämligen urgammal och går tillbaka till ungefär 7 000 år före Kristus. En gravmålning från Handynastin, 206 före Kristus till 220 efter Kristus, visar hur man födde upp silkeslarverna.

Via sidenvägarna nådde tyget Konstantinopel och genom handeln kom sidenet ända hit till Norden, till Birka, där man funnit sidenfragment i gravar, och till Hedeby. Alla ville ha siden!

Konstantinopel var huvudstaden i det bysantinska riket, och här regerade på 500-talet kejsar Justinianus och hans kejsarinna Theodora. De älskade sidentygerna från Kina. Det fanns bara ett problem – de kinesiska mönstren. I västerlänningarnas ögon var de konstiga och värst av allt var drakarna. I Kina var drakarna en lyckosymbol medan de i den kristna västvärlden var förknippade med djävulen själv. Man kunde inte klä sig i tyg med drakar! Det blev ett väldigt jobb med att repa upp tygerna och väva om dem i andra mönster. Då vaknade drömmen om att få fram eget silke och av det väva eget sidentyg.

En legend berättar att kejsaren i Konstantinopel sände ut två spioner till kungadömet Khotan för att försöka få kunskap om hur sidenframställningen gick till. Till härskaren i Khotan hade nämligen en kinesisk prinsessa blivit bortgift och hon hade smugglat med sig silkeslarver i sin håruppsättning. Hon kunde inte tänka sig att leva utan sidentyg så i Khotan kände man till hur sidenframställningen gick till.

Väl framme träffade spionerna på ett par munkar som gärna röjde sidenets hemlighet och spionerna fick med sig silkesägg i sina vandringsstavar. Detta var i sig en bedrift eftersom dessa ägg inte är synliga för blotta ögat. I vilket fall som helst lärde man sig i teorin hur silkesodlingen gick till men i praktiken kunde man inte producera den enorma mängd silke som krävdes för alla de textilier som man önskade så man fick vackert fortsätta att importera. Däremot kunde man nu väva sitt tyg själv.

Siden var något som uppskattades storligen här i Sverige och i mitten av 1700-talet grep sig kronprinsessan Lovisa Ulrika (drottning från 1751) an uppgiften att odla silke på Drottningholm. Vitt mullbär skulle planteras eftersom de små rara silkeslarverna endast äter mullbärsblad. Det finns vit, svart och röd mullbär. Silkesfjärilens ägg var tvungna att kläckas samtidigt som mullbärsbladen slog ut och sedan skulle larverna matas och vaktas eftersom det här är mycket känsliga små varelser som reagerar på allt som är främmande. En främmande lukt gör att de slutar äta och så dör de.

För att allting skulle gå så bra som möjligt på Drottningholm bjöd drottningen in fransmannen Jean Meaurin som var mycket kunnig i allt som hade med silkesodling att göra. Drottningen var djupt engagerad och födde själv upp larverna och år 1753 hade hon lyckats få fram 13,3 g. råsilke per 100 silkeslarver som hon visade upp för Kungliga vetenskapsakademin där man kunde konstatera att silket höll en mycket god kvalitet.

Lovisa Ulrika var inte ensam om sin entusiasm för silkesodling. Carl von Linné och andra vetenskapsmän ansåg att silkesodling skulle vara mycket bra för Sverige och skapa många arbetstillfällen.

I drygt 14 år odlades silke på Drottningholm men sedan fick projektet läggas ner. Vårt klimat var och är fortfarande för kallt för de små silkeslarverna.

Sidenvävningen kom trots allt att betyda mycket för industrialiseringen i vårt land. Silket importerades och åren mellan 1750–1766 blev en riktig storhetstid för vår sidenindustri med 2000 sidenarbetare och 900 vävstolar. Men så infördes ett förbud mot att konsumera lyxvaror 1766 och siden räknades som en lyxvara.

Men på 1800-talet ändrades inställningen till sidenet och 1830 bildades ”Sällskapet för inhemsk silkesodling”. Sällskapet fick kungahusets beskydd och så började man plantera mullbärsträd på flera håll bland annat på Visingsö år 1840. Men vårt klimat var fortfarande inte det bästa för silkesodlingen,Sällskapet för inhemsk silkesodling trots att det hade planterats vitt mullbär som är mer härdigt än svart mullbär och förhoppningsvis hade klarat den kalla årstiden. Vintrarna var svåra och de små larverna drabbades av sjukdomar och till slut gav man upp. 1898 lades verksamheten ned helt och hållet.

När jag stod vid mullbärsträden på Visingsö kunde jag inte låta bli att beundra engagemanget och det enorma arbete som lades ner för att förse befolkningen i vårt land med något så vackert som siden!

Jeanette Hallgren Eklund