Jeanettes krönika: På jakt efter guld

Det gör det säkert för de flesta som har läst Jack Londons böcker som skildrar guldrushen som drog igång i de trakterna, efter att den första guldfyndigheten hade gjorts 1896.

Det är mycket lugnare i Ädelfors. Här sitter man i godan ro och vaskar för att kanske hitta några glänsande guldflagor. En mycket ung guldvaskare reser sig plötsligt upp, håller fram sin vaskpanna och utbrister: ”Jag har hittat guld!” En äldre och mycket mer erfaren guldvaskare tittar och konstaterar lugnt; ”Det där ser ut som pyrit.” Jaha, så var det med det. Men det är bara att fortsätta. Själv har jag inte vaskat något guld, men jag har besökt mineralmuseet som ligger i närheten ett par gånger.

Att förväxla guld med en annan metall har många guldsökare gjort och för länge sedan gjordes ett sådant misstag just i Ädelfors eller Gyafors som platsen hette då, på 1700-talet, närmare bestämt 1737. Allt började med att bonden Germund Jonsson och skogsvaktmästaren Stenborg under en tur ut i skogen hade funnit en bit mässing som de tog hand om. När så borgmästaren för södra Sverige, Anton Swab, var på en rundresa och hade besökt Kleva koppargruva, passade Stenborg på att visa honom mässingsstycket.

Herr Swab såg ögonblickligen att det inte alls var fråga om någon mässing utan guld, en så kallad stuff. Fyndet rapporterades in till bergskollegiet i Stockholm. Nu började man undersöka området noggrant och flera guldmalmsstreck hittades. Här grundades så Sveriges första egentliga guldgruva 1738 och 1741 smältes så det första guldet och 64 dukater slogs. Namnet Gyafors ändrades till Ädelfors och snart fick många personer arbete med att leta guldmalm.

Men den som först upptäckte guld i området var en man från Skottland som hette Henry Lyell. Han gjorde upptäckten redan 1581 och menade att han hade funnit ett ”guldberg” i Småland. För detta belönades han av kung Johan III. Något mer blev det inte av detta guldfynd eftersom kungen var upptagen av mycket annat i landet.

Men guldet har en väldigt lång historia, och vi kan ju fundera över vad de människor som var först med att få syn på guldflagor och guldkorn i grus eller sand på botten av ett vattendrag tänkte? Det kan ha hänt för ungefär 20 000 år sedan i Anderna eller i Mesopotamien. Guld finns överallt på jorden och kan mycket väl ha varit den första metall som människan kom i kontakt med. De såg det glänsande guldet, tittade upp mot solen och drog kanske slutsatsen att det där gula i vattnet måste komma från den livgivande solen. Kanske var guldet rent av en gåva från solguden!

Deras tankegång var inte alldeles fel. Visst kommer guldet från rymden. Det är stjärnstoff. När stjärnor dör bildas en rad tunga grundämnen som kastas ut i rymden, bland andra guld.

Så kom guldet till jorden genom ett meteoritregn som varade i flera miljoner år. Guldet sjönk tillsammans med alla andra grundämnen ner i jordens innandöme. Genom geologiska processer har guld anrikats och malmer med hög guldhalt har bildats. Guld finns i vulkaniska bergarter och kvartsgångar och i vattendrag som bär med sig guldflagor och korn som vittrat fram ur berggrunden. Guldkornen ligger i sand eller grus på botten av vattnet och där kan man vaska fram det åtråvärda guldet.

Så började människorna för länge sedan ta tillvara guldet som de hittade. Guldflagorna och kornen som man vaskade fram användes för att pryda keramik och de kunde också smältas ner för att sedan bli vackra föremål. Eftersom guld är väldigt mjukt och formbart så lämpas det väl till att göra smycken av. Naturligtvis kom även mynt att präglas i guld. Guldet har också den goda egenskapen att det inte förstörs av vatten, luft eller syror. Det är bara kungsvatten som angriper denna metall.

Guldets kemiska beteckning är Au som kommer av latinets Aurum och betyder gryningens sken eller skinande soluppgång. Ordet härstammar från morgonrodnadens gudinna Aurora i den romerska mytologin. Så även i det periodiska systemet skymtar guldets koppling till solen fram.

Att hålla i guld, är att hålla i något som är extremt gammalt och så vackert. Det har fascinerat människan i tusentals år, och kommer fortsätta att göra det framöver. När jag återvänder till guldvaskningen efter besöket i museet möter jag glada guldvaskare som håller fram små glasflaskor med blå skruvkork. I flaskorna finns vatten och i vattnet guldflagor som vaskats fram under ett antal timmar.

Jeanette Hallgren Eklund