Brunos krönika: Plötsligt dyker Stålis upp i Värnamo!

För att knyta an till min förra krönika så finns det vissa kopplingar i mitt liv till både Stålmannen, Batman och Fantomen. Kära nån, det är inget märkvärdigt med det, inget unikt. Tvärtom tror jag att jag har det gemensamt med otaliga pojkar och män.

Kom igen nu – upp till bevis! Jo, jag är till exempel stolt ägare till en Batmobile; den står inne i sovrummet på en lilamålad byrå. Det är den klassiska kärran från teveserien 1966, den med Adam West. Svart, försedd med tuffa vingar därbak och med rödmålade fladdermöss på dörrar och navkapslar. Skyddade av till hälften tillslutna plastkupor sitter inne i bilen likt två insekter Batman själv och hans sidekick Robin. Bilen är utrustad med en finess: När man trycker ner en knapp högst upp på motorhuven så fälls det ut ett sågtandat vapen längst fram, en klyv! Det finns en dragkrok på bilen också. Tyvärr har Batmans båt (som brukade guppa omkring bland skummet i min barndoms badkar) försvunnit.

Och så hade jag en gång likt Fantomen en dödskallering. Fantomens dödskallering är en magisk och fruktad ring då den lämnar outplånliga märken på de bovar som Fantomen boxar på. Det finns en liten spärr i ringen och när Fantomen öppnar den rinner ett svagt benariskt gift ut över klacken. Såret efter Fantomens knytnävsslag läker och bildar ett ärr i form av en dödskalle. Min dödskallering innehöll förstås inget gift, men hade den gjort det så hade det inte blivit några märken ändå för jag var en mycket beskedlig gosse.

Jag blev lycklig ägare till Fantomens dödskallering genom att vrida runt i en sådan där klassisk bubbelgumsautomat av transparent plast. Jag vet inte vart den ringen tog vägen och jag sörjer den inte. Tristare då med mitt förlorade konfirmationskrucifix. Liksom med den hjärtformade malakit som jag fick som 23-åring i kärleksgåva av en farmaceutiskt och erotiskt erfaren nymf på den grekiska ön Samos och som jag lyckades slarva bort som student en ölskummande valborgsmässoafton i Uppsala 1987.

Stålmannen har jag en särskild personlig koppling till. En gång VAR jag faktiskt honom! Ja, det är faktiskt sant, men bara… nästan.

Det var en helt vanlig förmiddag i Värnamo, Jag satt och fikade och läste tidningar på Kafferepet. Stämningen kan beskrivas som vardagligt cool. Något hot från kryptonit kände jag inte, och trots att Kafferepet ligger mittemot polisstationen och jag var rätt axelbred och hyfsat tränad så kan jag inte påstå att jag upplevde det som om jag när som helst skulle kunna flyga ut och haffa nån potentiell Värnamogangster. De fanns det gott om och det gör det ju än i denna dag. Men varför skulle jag träda in på Stålis kompetensområde? Nej, så svårt personlighetskluven lär jag förhoppningsvis aldrig bli.

Nåväl, jag reste mig upp från hörnbordet vid fönstret ut mot Storgatan, vände på mig och fick syn på en ung mamma som satt och fikade med sin lille gosse. DÅ såg jag besvikelsen i pojkens ögon! Oj, oj! Han verkade minst sagt snopen. Buttersmöret flöt över hela ansiktet. Som om hans bild av verkligheten hade fått sig en rejäl törn, rentav KROSSATS.

Mamman skrattade lite förläget och sa: ”Han trodde du var Stålmannen… han blev besviken!”

”Jaha”, sa jag.

”Ja, han blev SÅÅÅ besviken”, förtydligade mamman.

Och så fick jag veta att det hade att göra med min tröja. Den lille killen med linlugg hade sett mig sitta vid hörnbordet med den där rätt bylsiga klarblå collegetröjan med röd luva (fyndad på Gekås Ullared) och som för tillfället låg veckad ner mot nacken och korsryggen.

Kan man tänka sig! Killen hade på fullaste allvar trott att jag var självaste Stålmannen! Betänk att så djupt kan fiktion och fantasi tränga in i ett barnasinne…